Flowers In The Dirt

det är lite komiskt att inse att en situation man såg som kritisk, faktiskt kan raseras ytterligare genom ett möte man själv trodde skulle hjälpa mer än skälpa. det som man såg som ett inte så blodigt seriöst problem, utan mer som en liten vägbula hade efter samtal med utomstående bildat ett enda stort helvetesgap men ett stup som aldrig tycks ta slut.
ja lite så känns det... det som jag trodde skulle ge mig lite vägledning och svar blev istället tusen slag i magen och jag gick därifrån med tusentals frågor utan svar och en känsla som återigen påminner om känslan att bli överkörd av ett tåg. är det henne jag känner, är det hon som är jag? jag vill inte vara den personen, jag vill verkligen inte..
tanken var att det skulle vara bra nu, det skulle vara nog med bakslag. ja det skulle vara över helt enkelt...men som det ser ut nu så har jag absolut ingenting att se fram emot, för vad jag än väljer så kommer det tära inom mig av misslyckande, ångest, ilska och hopplöshet...vad skulle du välja? du har två vägar att gå, den ena leder dig tillbaka till den plats där du kvävdes av den värsta av ångest du kan tänka dig, den andra vägen leder dig med avklippta vingar närmare stupet och du kan inte annat än hoppas att du inte faller över kanten..?
jag bad någon kasta den sista stenen, men det betydde inte att jag skulle vara en del av ruinerna.

eftersom jag pushar mina problem framot och hoppas på att aldrig hinna ikapp dom har jag utvecklad ännu ett sätt att få ångesten, förvirringen och frustrationen försvinna. även om det bara är för stunden så får det mig att för bara några timmar, kunna prata med folk och faktiskt hänga med i konversationen, det händer till och med att jag minns hela meningar dagen efter. jag kanske är feg, men som vi här i halmstad har konstaterat så är det ett väldigt bra sätt att tömma skallen.
vem som helst kan göra det som känner igen sig i det jag skriver. allt ni behöver är ett par bekväma skor, sen är det bara att springa för livet. spring tills benen viken sig och det känns som att brösten ska sprängas. spring tills lungorna är torra, spring tills det inte finns en enda tanke kvar i ditt huvud...

det ska inte vara lätt, det vet vi alla. det ska ta emot, det ska finnas tvivel, frustration och ångest i alla beslut vi sätts inför. men ska det inte någonstans där i all dimma finnas någon form av ljus? någon typ av uppenbarelse som får oss att inse vilken väg som borde tas? vad ska vi äta? köttbullar och ris? nej kyckling passar bättre till ris. högklackat eller ballerina? ballerina går till allt och så går vi iväg med en känsla av "ah det var rätt beslut".
men vad gör man när den där uppenbarelsen aldrig kommer? när alla tankegånger tar tvärstopp och man slungas tillbaka till ruta ett?

när jag var liten försökte jag få grepp om det här med rymden och dess oendlighet, att den aldrig tog slut verkade orimligt för mig. någonstans måste det ta stop. havet ser oändligt ut men vi vet att om vi dyker ner så bottnar vi tillslut, och om vi flyter längst med vågorna så går vi tillslut iland. står vi på marken och tittar upp mot himlen ser även den oändlig ut, men vi vet att även den tar slut där rymden tar över.. så var tar rymden slut? tanke processen gick ungefär sålångt som barn, och även idag kommer jag inte längre med tankarna. det tar stopp, som en bok som slås igen och jag får börja om från sida ett....ungefär så känns min situation idag. det börjar bra, jag ser vart jag är, mina möjligheter, för och nackdelar men sen slår boken igen och jag kommer inte fram till någon lösning.
jag har rusningstrafik i huvet och jag önskar att bara för två sekunder att ett trafikljus kan lysa rött och få det att stanna så jag hinner se mina tankar.. vad vill jag, vad känner jag?

just nu vill jag inte åka tillbaka, men jag vill inte stanna, jag vill inte ta tag i det och jag vill inte släppa det. om jag bara kunde få en liten uppenbarelse som kan leda mig ur denna korsning skulle det vara så mycket lättare.
det känns som man blivit överkörd av ett tåg och nu ligger mina kroppsdelar utspridda på spåret utan någon möjlighet att samla ihop dom.

när kaoset lagt sig, rösterna tysnar och lugnet tar över. är det då man är lycklig? eller är det då man nått botten? kankse var det pressen, kankse var det min insikt om att jag inte längre hade kontrollen som fick mig att känna mig som en cool lugn individ som väntade på smällen. jag vet inte riktigt hur eller varför, men jag var rädd för vad som skulle ske den dagen då skriket lämnade kroppen och bröt sig loss för allmänheten att se. vad gör du när du känner att smällen är nära? tröst äter du? springer du länge än vanligt, eller låter du det bara ske?

jag är en sån person som pushar problemen framförmig, och hoppas på att jag aldrig hinner ikapp dom. men tänk dig om du kastar en sten framför dig varje gång du vill fly från någon/något, tillslut kommer du ha kastat så många stenar att det är helt omöjligt att inte lägga märke till berget framför dig. det är då man bygger berg av småsten. småsten som i en enorm mängd bildar ett berg som bara väntar på det där lilla extra som får det att falla till ruiner.
mitt berg finns kvar, men jag lämnade det i sthlm och tåg tåget till halmstad för att inte kasta den där sista stenen som får det att rasa. flyr jag? ja kanske, varför? ja, det är nog så pass enkelt att jag inte ville kasta den där stenen, jag ville inte vara orsaken till att mitt berg rasar. så istället lämnade jag berget och hoppas på att när jag återkommer till sthlm, kommer någon annan har kastat den där  sista stenen som får mitt berg att rasa. och på såvis behöver jag bara rensa upp bland ruinerna, och ta de stenar som stärker mig, och låta de andra ligga kvar för att sedan vända klacken och aldrig, aldrig mer se tillbaka.

jag har vänt på dygnet så in i häll-vete den senaste veckan. inga föreläsningar betyder att jag inte har några tider att passa, så det är klart man inte känner sig pressad att lägga sig innan kl 03:00. MEN imorn är det måndag, och då börjar jag, tillsammans med så många andra, mitt nya liv. tidiga mornar, rutin, träning, och framförallt ska jag återgå till min "4-timmars-intervall-kostintag", så håll tummarna, för känner jag  mig själv rätt kommer jag inte klara mig längre än till tisdag.

Mitt "Nya liv" har redan tagit en liten mjuk start iofs, så jag får ge mig själv lite credit för det. att få beskedet -ingen alkohol tills vidare, var rätt trist. vad gör jag nu om jag går ut på en pub? jag kan ju inte gärna dricka vatten..? problemet fick sig en lösning när maria tipsa om alkoholfria drinkar. och ja mycket riktigt, det var kanonens. för det första var det billigt, för det andra och tredje var det gott och man slapp bakfyllan.
det har nu gått två darar, jag har varit ute både fredag och lördag, jag har haft hysteriskt roligt , druckit extremt mycket drinkar,pratar med många intressanta människor,varit ute till 5. och allt detta har jag gjort nykter, utan det minsta droppe alkohol. 
det är inte alkholen som gör det, det är sällskapet,stämningen har jag märkt.

jag fryser inte längre, jag har äntligen hämtat hem mina varma vinterkappor och fodrade stövlar så nu malin, kan även jag vira in mig i mägnder av tyg och le när när jag går längst stockholms gator.
du skulle vart med idag malin, jag tog en promenad för att se hur det känns att inte svära åt höstens kalla vindar. min nya stora hobby har blivit att samla löv, jag har snart tillräckligt för att skapa mig en egen buske.
det är något speciellt med hösten, universums mörkaste period säger många, men jag skulle säga att det är världens sett att rensa ut det gamla och tillslut ta in det nya i samband med våren. löven har redan börjat falla märkte jag när jag knallade upp på en hög slätt och solen tittar fram bara för några sekunder, men under de sekunderna lyser träden upp och just när jag passerar de finaste träden blåser det till och jag hamnar mitt under ett regn av färglada löv. det var något jag hade velat uppleva med dig malin. men jag tror att löven faller även i halmstad, så du vet nog vad jag menar.

jag kan inte riktigt förstå hur folk kan hata en årstid som hösten, det är ju den årstiden då allt är färglatt, allt luktar friskt och det känns som om allt faller på plats.
det är inte förns färgerna försvinner ,frosten biter sig fast och löven ligger klistrade mor marken som vi känner oss nedstämda. men vad gör det? efter frosten kommer våren och färgerna igen.

jag sitter här i mitt kök med en kopp kaffe och raggsockor, utanför fönstret är det traffik stoppning på e4an. jag undrar hur många bilister som svär just nu?

det är september, det är kallt och jag är återigen chockad över hur fort tiden går, jag har bott här i stockholm i fem veckor, jag har kommit in i universitets pulsen och jag tar mig till platser utan att veta hur jag tog mig dit. när blev jag så pass hemmastadd att jag gör allt som om det vore för programerat? well well..
september...jag har nån slags hat kärlek till just september. den tog så mycket men gav något mer.
igår var det 3 år sen jag fick hjärn/hjärnhinneinflamation, vilket känns väldigt konstigt, så nära men endå så långt borta, och trots 3 år så står jag kvar med restsymptom.

för 3 år sen, gick jag på gymnasiet, det var tider, men bättre tider kom!
för 3 år sen, jobbade jag på ica, skulle aldrig sätta min fot där igen men det gav fick pengar.
för 3 år sen, träffade jag alla er som värmer hjärtat en sån här kall september dag.
så hur firade jag min 3 års dag? fira kankse är ett starkt ord, jag är inte lycklig över att jag åkte på skiten, men jag är glad över att jag står på bena idag, att jag aldrig gav upp och att jag faktiskt kommer vidare, även om det tar lite extra tid.
så ja jag tycker det är värt att fira en sån dag, och hur kan den firas bättre, än att under en hel dag få sitta på cafe med emmy,fia,malin och jossan?
att vara med ens vänner är som att fylla bilen med bensin,  nödvändigt för att komma vidare.