Flowers In The Dirt

jag brukar inte lockas av maffia filmer, men jag gjorde ett undantag när det var Tom Hanks som hade huvudrollen. jag slutar aldirg förvånas av hans agerande. trots att det var en hel del "pang pang" och annat maffia-like så kunde jag inte annat än älska handlingen, scenografin och lugnet som var i filmen. kanske är det bara för att Hanks var med som jag satt som förstelnad i soffan när eftertexterna rullade på tvn, men hur som helst så var det längesen jag blev så berörd av en film. jag skrattade när en far lär sin 12 åriga sån att köra bil, jag kände den enorma smärtan av att behöva döda någon man ser som sin far, och jag grät när allt föllsamman.
ibland undrar jag om jag är överkänslig eller bara väldigt insatt när det kommer till filmer. jag tror inte jag kan se en enda film längre utan at tårarna rinner ner för kinderna. det spelar ingen  roll om det är komedi,drama eller thriller, jag gråter lika mycket endå, antingen för att det är sorgligt eller för att det är lyckligt.
men jag antar att det är positivt, jag har nämligen hört att det är hälsosamt att gråta offta, det minskar riskerna för deprisson eller saknad av empati.
det skulle iofs inte vara helt fel om jag kunde sätta ett lock på känslorna då och då. det har faktiskt hänt att jag börjat storgråta med allt som kommer därtil som snyftningar och hulkningar på ett flygplan fullt av folk. det kanske inte är så pinsamt för dem som sitter bredvid mig, men hur ska passagerarna längst bak förstå att jag gråter till ett avsnitt av Sex And The City, som jag hade sett säkert tio gånger innan.
men å andra sidan så är jag hellre öppen och känslomässig än infruser och känslokall.
och jag måste nog erkänna att jag inte gråtit över något personligt på väldigt länge, kanske är det just för att jag gråter i medkännande till andras bekymmer och lycka?