Flowers In The Dirt

när jag frågar min mor vad hon lyssnar på för musik svara hon alltid "jag tycker inte om musik". jag blir lika chockad varje gång. jag har lust ta ta tag i henne och skaka om henne och skrika "MUSIK HELAR!"
jag menar hur kan man inte tycka om musik? varje människa har väl en liten gen inom sig som knyter än med motzar, kent, iron maiden eller country. musik är ju våran stora godis affär.
jag blir speciellt fundersam hur hon inte kan känna nånting åt musik med tanke på att hon levt ihop med min far en gång i tiden som är en stor musikälskare.eller så kankse just det är orsaken.
det spelas alltid musik i hans hus mär man kommer på besök. jag växte upp med framförallt The Beatles som liten. han spelade det jämt för mig, vilket jag tackar honom starkt för idag.
min mor är visserligen inte lika glad som jag att jag följde min fars fotspor med idolvalet inom musik eftersom hon aldrig varit ett Beatles fan så vart det nog en smula jobbigt att hennes dotter alltid spelar nån slags beatles musik 24/7.
för mig är nämligen musik nånting stort, tröstande nästan läskigt helande för själen. det är som att jag fylls med guld från topp till tå när jag hör McCartneys röst strömma ut genom högtalarna. ja jag känner mig lite som Lucy in the sky with diamonds faktiskt.

pojkarna från 60 talet har fyllt mig med lycka motivation och kärlek enda sen första tonen spelades för mig när jag låg inne i en höggravid kvinnas mage medans mannen höll hörlurarna mot magen och lät tonerna stråla igenom och nå barnets öron.
för mig är musik den bästa medecinen,födan och drogen vi alla behöver.