Flowers In The Dirt

jag befinner mig återigen i oxelösund sittandes i min mors kök och väntar på en kopp kaffe. jag ska alldeles snart bege mig till emma som bor några kvarter bort för att äta middag med hennes familj. var alldeles för länge sen.
jag har bestämt mig för att inte ta mina vänner för givet längre och spendera mer tid med var och en för sig för att verkligen veta hur dem mår igentligen. när man sitter ett större gäng är det så svårt att ägna sig åt en person och verkligen gå in på djupet.
för några dagar sen spederade jag lite ensam tid med två av mina närmaste vänner och det kändes hel underbart. det var så länge sen men även fast vi ville vara esamna kunde vi inte låta bli att käna skuld åt resten av gänget. men varför då? det är ju världens naturligaste ting. man orkar inte vara ett stor gäg varje dag dag ut och da in. man tröttnar. man känner eller okej JAG känner att jag skulle vilja pratar mer om "det där" med emmy, eller mer om "det där" med fia, och det med malin, det med vican. men det går inte när man är alla. för ingen orkar lyssna. så varför får jag då skuldkänslor? Jo för att jag inte vill orsaka problem. vänskap ska inte bygga på krav och svarsjuka eller skuldkänslor. väskap ska bygga på ren ärlighet och förståelse.