från ett barns ögon
hur kommer det sig att ett val ska behöva vara så fruktansvärt svårt?
när man kommer upp i åldern och står i just dom skorna man längtat efter sen barnsben är det inte så underbart som man tänkte sig. personligen har jag en väldigt stark förmåga av att försköna min syn på livet, jag minns fortfarande hur jag såg mig själv som 19 åring när jag var barn. jag ser bara det positiva och tänker inte på att livets små hinder inte är en dans på rosor.
efter att ha haft en hjärninflamation kanske man tror att man börjar se livet med realistiskt, men nej folket. jag måste säga att även om jag haft den sjukdomen och var tvungen att fatta besluten att ta ett extra år på gymnasiet tänker jag fortfarande på min framtid med en positiv syn i grund och botten, även om jag måste erkänna att jag vet att det inte är så enkelt som jag tror. Nu börjar mitt extra år på gymnasiet nå sitt slut och jag står mellan valet Komvux eller Dublin med vännerna? OM och nu menar jag OM jag ska tänka realistiskt vilket absolut inte är min starka sida är det ju självklart att jag bör stanna kvar i sverige och plugga upp ytterligare några ämnen jag gick miste om under min sjuktidsperiod för att senare kunna dra iväg dit mina vingar vill ta mig och inte behöva känna panik över utbildning. Men så är det ju den lilla detaljen att vad kommer caroline att må bra av? nu när jag sitter och tänker så känner jag ett skarpt pirr i magen av lust och nyfikenhet när jag tänker på Dublin alternativet, och det känns som att det vore det rätta valet för att jag ska få uppleva det jag drömt om sen flera år tillbaka. men innan jag hinner drömma mig bort längst Dublins gator kommer den där lilla förnuftiga tjejen och slår mig i huvet och säger "nej caroline, studera färdigt först" och jag måste ju erkänna att hon har ju rätt.
det är just det här jag menar, hur kan ett val vara så fruktansvärt svårt när man igentligen vet svaret innerst inne?
när man kommer upp i åldern och står i just dom skorna man längtat efter sen barnsben är det inte så underbart som man tänkte sig. personligen har jag en väldigt stark förmåga av att försköna min syn på livet, jag minns fortfarande hur jag såg mig själv som 19 åring när jag var barn. jag ser bara det positiva och tänker inte på att livets små hinder inte är en dans på rosor.
efter att ha haft en hjärninflamation kanske man tror att man börjar se livet med realistiskt, men nej folket. jag måste säga att även om jag haft den sjukdomen och var tvungen att fatta besluten att ta ett extra år på gymnasiet tänker jag fortfarande på min framtid med en positiv syn i grund och botten, även om jag måste erkänna att jag vet att det inte är så enkelt som jag tror. Nu börjar mitt extra år på gymnasiet nå sitt slut och jag står mellan valet Komvux eller Dublin med vännerna? OM och nu menar jag OM jag ska tänka realistiskt vilket absolut inte är min starka sida är det ju självklart att jag bör stanna kvar i sverige och plugga upp ytterligare några ämnen jag gick miste om under min sjuktidsperiod för att senare kunna dra iväg dit mina vingar vill ta mig och inte behöva känna panik över utbildning. Men så är det ju den lilla detaljen att vad kommer caroline att må bra av? nu när jag sitter och tänker så känner jag ett skarpt pirr i magen av lust och nyfikenhet när jag tänker på Dublin alternativet, och det känns som att det vore det rätta valet för att jag ska få uppleva det jag drömt om sen flera år tillbaka. men innan jag hinner drömma mig bort längst Dublins gator kommer den där lilla förnuftiga tjejen och slår mig i huvet och säger "nej caroline, studera färdigt först" och jag måste ju erkänna att hon har ju rätt.
det är just det här jag menar, hur kan ett val vara så fruktansvärt svårt när man igentligen vet svaret innerst inne?
Kommentarer
Trackback