Nostalgi
jag har just spenderat hela onsdagen i min hemstad med en god vän. vi var bjudna på lunch hos min mormor och innan vi åkte dit stannade vi till utanför min gammla skola. jag ville visa henne några speciella platser som betyder mycket för mig. när vi stod utanför skolans ingång slog det mig. platsen ser precis ut som den gjorde gör 10 år sen. lekplatsen, elskåpet, den lilla cirkeln av buskar som jag lekte i på rasterna. allt är precis som det var då bara en aning mindre än vad jag upplevde det då.
samtidigt som det kröp varma känslor i ådrorna på mig kände jag mig lite nedstämd. att se alla barn gå samma varv runt skolan som jag själv gjorde fick mig att inse hur oskyldig och ovetande man var på den tiden. man hade bara blivit varnad för fula gubbar och farliga bilister men aldrig riktigt insett hur nära inpå dem faktiskt fanns. man levde som inom ett skal men på ett underbart mysigt sätt. det största problemet var om jag skulle kunna smita ifrån rastvakterna för att leka i den lilla skogen på andra sidan vägen.
när jag stod på parkeringen och kollade upp mot just den skogen kunde jag se mig själv springa uppför den lilla kullen i mina svarta adidas byxor och blå blommiga t-shirt tätt efter flickan med det blonda håret.
efter lite daltande utanför entre dörren tog jag mig mod och frågade en lärare om jag möjligt vis kunde få gå in i skolan och titta hur det såg ut eftersom att jag faktiskt var en gammal elev. läraren nickade glatt och sa att hon kände igen mig, hur troligt det nu är kan man ju fråga sig eftersom jag inte hade henne och hon låtsades känna igen min gode vän också som inte ens växte upp i samma stad men vi fick i allafall gå in och utforska. även där såg det precis lika dant ut. omklädningsrummet matsalen syslöjds salen. det var bara ett ställe som fick mig att rygga tillbaka av obehag och det var den trånga källartrappan i mitten av byggnaden. jag vet inte vad det är med den, men något fick mig att vilja hålla mig så långt borta från den som möjligt. kanske förträngda minnen eller bara själva tanken av att gå ner i en källare. det var många minnen som väktes till liv under min korta vistelse på platsen. spökrundorna, kapplöpningen, knäckebröds fajten, träslöjdsläraren som bara försvann utan att säga adjö, nackspärren jag fick när jag skulle gå ifrån matsalen genom att försöka förklara hur ett monster gick i gårdagens avsnitt av Scooby Doo.
ibland önskar jag att man kunde se på livet som man gjorde då. smärtfritt och spännande.
samtidigt som det kröp varma känslor i ådrorna på mig kände jag mig lite nedstämd. att se alla barn gå samma varv runt skolan som jag själv gjorde fick mig att inse hur oskyldig och ovetande man var på den tiden. man hade bara blivit varnad för fula gubbar och farliga bilister men aldrig riktigt insett hur nära inpå dem faktiskt fanns. man levde som inom ett skal men på ett underbart mysigt sätt. det största problemet var om jag skulle kunna smita ifrån rastvakterna för att leka i den lilla skogen på andra sidan vägen.
när jag stod på parkeringen och kollade upp mot just den skogen kunde jag se mig själv springa uppför den lilla kullen i mina svarta adidas byxor och blå blommiga t-shirt tätt efter flickan med det blonda håret.
efter lite daltande utanför entre dörren tog jag mig mod och frågade en lärare om jag möjligt vis kunde få gå in i skolan och titta hur det såg ut eftersom att jag faktiskt var en gammal elev. läraren nickade glatt och sa att hon kände igen mig, hur troligt det nu är kan man ju fråga sig eftersom jag inte hade henne och hon låtsades känna igen min gode vän också som inte ens växte upp i samma stad men vi fick i allafall gå in och utforska. även där såg det precis lika dant ut. omklädningsrummet matsalen syslöjds salen. det var bara ett ställe som fick mig att rygga tillbaka av obehag och det var den trånga källartrappan i mitten av byggnaden. jag vet inte vad det är med den, men något fick mig att vilja hålla mig så långt borta från den som möjligt. kanske förträngda minnen eller bara själva tanken av att gå ner i en källare. det var många minnen som väktes till liv under min korta vistelse på platsen. spökrundorna, kapplöpningen, knäckebröds fajten, träslöjdsläraren som bara försvann utan att säga adjö, nackspärren jag fick när jag skulle gå ifrån matsalen genom att försöka förklara hur ett monster gick i gårdagens avsnitt av Scooby Doo.
ibland önskar jag att man kunde se på livet som man gjorde då. smärtfritt och spännande.
Kommentarer
Trackback