vissa frågor borde bannlysas
vad har du tänkt göra i framtiden? hur offta på ett år får du den frågan av någon du känner? rätt offta eller hur?
jag blir alltid lika stum varje gång den frågan ploppar upp i en konversation, nästan så att jag vill slå människan framför mig som sätter mig i den situationen. vad har jag tänkt göra? vad VILL jag göra? det är så mycket jag skulle VILJA göra så jag vet inte hur jag ska få in allt i ett enda svar.
man ändrar ju svar hela tiden endå. när jag var liten till exempel, då ville jag bli advokat. jag var helt säker på det. inte för att skydda folk utan för att få gå runt i kostym och höga klackar. det såg så fruktansvärt mäktigt ut.
idag är det inte ens i närheten av vad jag funderar på. kostym klädsen är visserligen fortfarande väldigt lockande.
jag tror faktiskt inte att någon vet vad dem vill bli. inte helt säkert i allafall. hur skulle man veta det? man utvecklas ju exakt hela tiden. allt du ser, allt du hör inspirerar dig till något nytt. så hur skulle det vara möjligt att vara sten säker på något så stort?
jag kan väl i allafall säga med lagom mycket stolthet i ryggen, att det jag kommer jobba med kommer att vara kreativt på något sätt, sen om det är läraryrke, kulturvetare eller designer det har jag inte en aning om. jag har testat på en del paktiska yrken, och jag har nog aldrig varit mer död i hela mitt liv. jag känner inte igen mig själv när jag pratar eller tittar mig i spegeln på lunchrasterna. det är inte jag. det är inte vad jag vill göra, så vad gör jag då där? jo pengar. det är där det hela hänger. pengar. hur många människor har inte gett upp sökandet efter ett tillfredställande arbeta pga av pengar. man finner sig så lätt i en vardag där man vet att pengarna alltid rullar in den 25:e, sen är det sak samma om man trivs på jobbet. men varför? VARFÖR låter vi oss slukas av tryggheten? vad är det för mening att slita ihop pengar på ett arbete du inte trivs på bara för att det är tryggt? man är ju endå alldeles för deprimerad för att göra något för pengarna när dom väl kommer.
jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer fasta i ett trygghetsskal. det låter alldeles för kvävande.
jag vill inte ha glaset halvfullt, jag vill helst att det rinner över.
jag blir alltid lika stum varje gång den frågan ploppar upp i en konversation, nästan så att jag vill slå människan framför mig som sätter mig i den situationen. vad har jag tänkt göra? vad VILL jag göra? det är så mycket jag skulle VILJA göra så jag vet inte hur jag ska få in allt i ett enda svar.
man ändrar ju svar hela tiden endå. när jag var liten till exempel, då ville jag bli advokat. jag var helt säker på det. inte för att skydda folk utan för att få gå runt i kostym och höga klackar. det såg så fruktansvärt mäktigt ut.
idag är det inte ens i närheten av vad jag funderar på. kostym klädsen är visserligen fortfarande väldigt lockande.
jag tror faktiskt inte att någon vet vad dem vill bli. inte helt säkert i allafall. hur skulle man veta det? man utvecklas ju exakt hela tiden. allt du ser, allt du hör inspirerar dig till något nytt. så hur skulle det vara möjligt att vara sten säker på något så stort?
jag kan väl i allafall säga med lagom mycket stolthet i ryggen, att det jag kommer jobba med kommer att vara kreativt på något sätt, sen om det är läraryrke, kulturvetare eller designer det har jag inte en aning om. jag har testat på en del paktiska yrken, och jag har nog aldrig varit mer död i hela mitt liv. jag känner inte igen mig själv när jag pratar eller tittar mig i spegeln på lunchrasterna. det är inte jag. det är inte vad jag vill göra, så vad gör jag då där? jo pengar. det är där det hela hänger. pengar. hur många människor har inte gett upp sökandet efter ett tillfredställande arbeta pga av pengar. man finner sig så lätt i en vardag där man vet att pengarna alltid rullar in den 25:e, sen är det sak samma om man trivs på jobbet. men varför? VARFÖR låter vi oss slukas av tryggheten? vad är det för mening att slita ihop pengar på ett arbete du inte trivs på bara för att det är tryggt? man är ju endå alldeles för deprimerad för att göra något för pengarna när dom väl kommer.
jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer fasta i ett trygghetsskal. det låter alldeles för kvävande.
jag vill inte ha glaset halvfullt, jag vill helst att det rinner över.
Kommentarer
Trackback