Flowers In The Dirt

ibland blir jag lite trött på mig själv för att alltid fästa mig för mycket vid platser och aldrig vilja släppa taget.
kan bero på att dessa platser alltid varit som en stor varm mor för mig. när livet gick emot en, eller när jag bara ville släppa allt så gick jag hit och bara slukades av all kreativitet som finns under detta tak.
och nu sitter jag här, vid en dator inne i ateljén som är i full beredskap att flytta. det står kartonger överallt med en flytt stämpel på. och det svider till i hjärtat när jag tänker på att i höst finns detta inte kvar. konstig nog så verkar det bara vara jag som känner sån stor sorg av detta. när jag frågade lärarna hur det kändes att packa ihop och lämna det här stället ryckte dem bara på axlarna och sa "det känns helt okej, vi behöver en ny start". Om jag ändå kunde tänka så. men det är klart, dem får en ny start i en ny helt stilren ateljé medans jag lämnar en och får ingen åter. det känns lite som att bli kastat åt vargarna, man vet inte riktigt vad som kommer att ske.
nu tänker ni säkert "carro, det är dags" eller "det kommer fler ateljer" men oj ni skulle bara veta, hur mycket det faktiskt svider när man måste lämna någonting man inte är redo att lämna.