Flowers In The Dirt

har du, min mycket välvillige läsare, någonsin upplevt något som helt uppfyllde ditt bröst, din själ och dina tankar och trängde ut allt annat därifrån? det jäste och kokade i dig. blodet rusade upphettat till sjudande glöd genom ådrorna och färgade dina kinder. din blick var så besynnerlig, som om den ville fånga gestalter i tomma intet, inte synliga för något annat öga, och ditt tal upplöses i dystra suckar.
Då frågade dina vänner "hur är det med, dyre brodder?" och nu vill du ge uttyck åt den inre bilden med alla glödande färger och skuggor och ljus och ansträngde dig att finna ord för att börja. men du kände att du redan i första ordet måste samanfatta allt underbart, härligt, förskräckligt, lustigt, hemskt som hänt, så att det skulle träffa alla som en elektrisk stöt. men varje ord, allt som talet förmår, tycktes dig färglöst och kyligt och dött. du söker och söker och stammar och tvekar och vännernas nyktra frågot slår som isiga vindstötar i din inre glöd, tills den hotar att slockna.
om du iställer, som en djärv målare, först hade skissat konturerna av din inre bild med ett par vågade streck, så skulle du utan större möda ha kunnat lägga på färgerna alltmer glödande och glödande. det levande myllret av alla gestalter skulle ha ryckt med sig vännerna, och de skulle, liksom du, ha sett sig själva mitt i den bild som sprungit fram ur din fantasi.

//E.TA.Hoffman , Sandmannen