Prestations ångest bör strykas från ordlistan
det är förvånande hur fruktansvärt löjlig man känner sig när man gått en hel vecka och varit jätte nervös för ett muntlig föredrag man ska hålla, och sen när man väl gjort det och kan sätta sig ner på stolen och andas ut så tänker man "varför var jag så nervös för det här?" . Jag tror seriöst att vi förstorar upp allt till 110 % när det kommer till att prestera något. man tror att det ska bli mindre press om man väljer att prata om något som man brinner för och känner sig säker på, men good no! så är det inte. man får enorm prestationsångest och tycker att ingenting man säger makes sense. men seriöst, det enda som låter vettigt är det vi har kunskap om. så varför finns det överhuvudtaget nått som heter prestations ångest?
När läraren ropade fram mig till tavlan kunde jag inte annat än känna hur hjärtat växte så att den nästan blockerade halsgropen. jag ställer mig framför folket och säger ett halvt svagt "hej" och känner hur jag dublieras till två människor då den ena står med en kniv mot min rygg och säger "nu jävlar kommer du till sak annars punkterar jag lungan på dig". att ha det hotet i huvet kan låta skrämmande, men jävlar vad hård jag blev. jag öppnade munnen och alla ord forsade ut enligt min mindmap (notera då att jag aldrig använt mindmap tidigare för att jag aldrig trott på det) och efter ett tag kunde jag känna hur min andra hälft sakta backade bort från min rygg och cirkulationen kom ut i händerna igen.
när jag var klar kunde jag inget annat än känna mig fruktansvärt stolt över mig själv att jag, den som alltid svammlar eller glider ifrån ämnet, faktiskt hade hålt mig till det jag skulle säga och faktiskt fått lyssnarnas uppmärksamhet.
och nu sitter jag här, fortfarande i chock över att jag gjorde en sån big deal av något så litet.
SÅ! ikväll ska jag fira! jag har hämtat ut mitt nya 52 mm objectiv och ikväll kommer linn, hon vet inte om det än men jag ska plåta sönder hennes fina ansikte tills batterierna tar slut! . låt oss slänga på en flaska vin på det och jag kommer befinna mig i himmelriket!
När läraren ropade fram mig till tavlan kunde jag inte annat än känna hur hjärtat växte så att den nästan blockerade halsgropen. jag ställer mig framför folket och säger ett halvt svagt "hej" och känner hur jag dublieras till två människor då den ena står med en kniv mot min rygg och säger "nu jävlar kommer du till sak annars punkterar jag lungan på dig". att ha det hotet i huvet kan låta skrämmande, men jävlar vad hård jag blev. jag öppnade munnen och alla ord forsade ut enligt min mindmap (notera då att jag aldrig använt mindmap tidigare för att jag aldrig trott på det) och efter ett tag kunde jag känna hur min andra hälft sakta backade bort från min rygg och cirkulationen kom ut i händerna igen.
när jag var klar kunde jag inget annat än känna mig fruktansvärt stolt över mig själv att jag, den som alltid svammlar eller glider ifrån ämnet, faktiskt hade hålt mig till det jag skulle säga och faktiskt fått lyssnarnas uppmärksamhet.
och nu sitter jag här, fortfarande i chock över att jag gjorde en sån big deal av något så litet.
SÅ! ikväll ska jag fira! jag har hämtat ut mitt nya 52 mm objectiv och ikväll kommer linn, hon vet inte om det än men jag ska plåta sönder hennes fina ansikte tills batterierna tar slut! . låt oss slänga på en flaska vin på det och jag kommer befinna mig i himmelriket!
Kommentarer
Postat av: Emmy
Du är duktig!
Trackback