svart på vitt fröken
jag har kommit fram till att om jag inte hade haft så mycket tid för mig själv som jag har idag så skulle jag inte ha så mycket tid att tänka på allt som tar emot. sen om det är något positivt eller negativt det kan jag faktiskt inte svara på, jag vet bara att mitt ego mår bra av att vara stressad och helt uppe i varv. Det blir som en liten kram från det förflutna när jag varit trött en längre tid.
jag vet att jag har haft väldigt hårda krav på mig själv men jag har aldrig tyckt att det varit något negativt. det drev mig frammot. jag ville inte vara svag som barn, och därför var jag lite tuffare, jag ville ha en passion för något jag var bra på, jag upptäckte att jag var kreativ, jag ville gå upp i vikt, jag gick upp i vikt, jag ville gå ner i vikt, jag gick ner i vikt, jag ville plugga konst, jag pluggade konst, jag ville tjäna pengar, jag skaffade ett jobb. allt rullade på i lagom takt. jag kände att jag levde, jag var stolt över min prestation. jag insåg att för att man ska komma någonstans måste jag ha hårda krav för att inte tappa greppet.
Men hur gör man då när man inte längre får sätta dom kraven? det är en sak att välja det själv. att inse att jag inte längre mår bra av dessa kraven. men när det är så att någon annan tar det beslutet åt dig? någon okänd person klampar in och talar om hur du ska leva ditt liv. jag har en bunt med papper som har mitt namn, en sjukhus historia och en diagnos som inte alls stämmer med hur jag ser mig själv. Och det tär på min självkänsla. jag känner mig inte lika levande, viktig eller begåvad. det är som att läsa en novell. men att inse att huvudpersonen är jag själv gör mig arg och lessen.
jag vill inte låta bitter och deppig för det är jag inte, jag är bara lite, eller nej jag är faktiskt jävligt förbannad att jag inte kan tänka tanken "om jag kämpar riktigt hårt så går det vägen", jag ska byta ut den tanken till "jag får accepera att jag inte längre kan göra allt jag velat göra".
hur ska man kunna acceptera nått som man kämpat emot under hela sitt liv?
i andras ögon kanske det inte låter så allvarligt, det ä lätt för omgivningen att bara säga "men det kunde vart värre, du kommer må bra så fort du accepterar det". Ja det må vara sant att det kunde vart värre, men jag har aldrig bett om förändring, jag ville inte sakta ner, jag vill inte behöva gräva ner hälften av mina framtidsplaner. jag BAD INTE om en ny livsstil.
Så snälla var rar och förklara för mig hur jag ska kunna acceptera något som jag absolut inte vill ha?
jag vet att jag har haft väldigt hårda krav på mig själv men jag har aldrig tyckt att det varit något negativt. det drev mig frammot. jag ville inte vara svag som barn, och därför var jag lite tuffare, jag ville ha en passion för något jag var bra på, jag upptäckte att jag var kreativ, jag ville gå upp i vikt, jag gick upp i vikt, jag ville gå ner i vikt, jag gick ner i vikt, jag ville plugga konst, jag pluggade konst, jag ville tjäna pengar, jag skaffade ett jobb. allt rullade på i lagom takt. jag kände att jag levde, jag var stolt över min prestation. jag insåg att för att man ska komma någonstans måste jag ha hårda krav för att inte tappa greppet.
Men hur gör man då när man inte längre får sätta dom kraven? det är en sak att välja det själv. att inse att jag inte längre mår bra av dessa kraven. men när det är så att någon annan tar det beslutet åt dig? någon okänd person klampar in och talar om hur du ska leva ditt liv. jag har en bunt med papper som har mitt namn, en sjukhus historia och en diagnos som inte alls stämmer med hur jag ser mig själv. Och det tär på min självkänsla. jag känner mig inte lika levande, viktig eller begåvad. det är som att läsa en novell. men att inse att huvudpersonen är jag själv gör mig arg och lessen.
jag vill inte låta bitter och deppig för det är jag inte, jag är bara lite, eller nej jag är faktiskt jävligt förbannad att jag inte kan tänka tanken "om jag kämpar riktigt hårt så går det vägen", jag ska byta ut den tanken till "jag får accepera att jag inte längre kan göra allt jag velat göra".
hur ska man kunna acceptera nått som man kämpat emot under hela sitt liv?
i andras ögon kanske det inte låter så allvarligt, det ä lätt för omgivningen att bara säga "men det kunde vart värre, du kommer må bra så fort du accepterar det". Ja det må vara sant att det kunde vart värre, men jag har aldrig bett om förändring, jag ville inte sakta ner, jag vill inte behöva gräva ner hälften av mina framtidsplaner. jag BAD INTE om en ny livsstil.
Så snälla var rar och förklara för mig hur jag ska kunna acceptera något som jag absolut inte vill ha?
Kommentarer
Trackback