kan kaos vara trygghet?
känner du någon gång att du bara står och trampar på ett och samma ställe? att du är trött på tillvaron men kan inte komma på vad det är som behöver ändras? jag gissar att svaret är ja.
hur många i världen är det egentligen som trivs med sin vardag? med sin relation eller sitt jobb? 2 av 10? hur många av oss anpassar oss inte i en situation bara för att vi inte orkar ta tag i det. 6 av 10? påtok för många i allafall.
När jag var barn så brukade jag hade så mycket ambition och vilja till både det ena och det andra, jag skulle resa, jag skulle utbilda mig till nogit maffigt. när jag fyllt 18 skulle jag sluta skolan och resa jorden runt och träffa massa intresanta människor. jag skulle aldrig bli en i den grå massan.
jag vet inte riktigt när jag började glida ifrån mina egna drömmar, men jag antar att det är någonstans mellan 18-20. man börjar klassas som vuxen, och med vuxen kommer allt ansvar. och med ansvar kommer trygghet.
men är trygghet verkligen så trygg? är det inte något vi intalar oss själva för att få oss att inte båga ta risker? tänk om alla skulle ha kvar den där "ungdomsglöden" som fanns i alla 15 åringar. man var inte rädd. kanske kan det bero på att man inte var medveten om hur verkligheten ser ut, men hur som helst så fanns viljesyrkan där. är det våra föräldrar som gör oss tama genom sina utegångsförbud eller är det faktiskt så att med ålder kommer vishet? ärligt talat så vill jag nog inte veta svaret på dessa frågor, det skulle säkert bara göra mig besviken.
men vad är då trygghet? är det något som skyddar oss från det onda, eller något som vi lär oss hantera?
om vi nu väljer att falla tillbaka i våran trygghet hemma i hemstaden med jobbet och våra vänner. missar vi då ett liv fullt av erfarenhet och lycka, eller räddar vi oss själva från ett liv av kaos?
jag vet inte vilket jag föredrar länge. för ärligt talat så vet jag inte vad som är menat att vara min trygghet. i en lugn vardag kan jag finna ro, men i en vardag full av kaos och stress kan jag med glädje känna att jag lever.
hur många i världen är det egentligen som trivs med sin vardag? med sin relation eller sitt jobb? 2 av 10? hur många av oss anpassar oss inte i en situation bara för att vi inte orkar ta tag i det. 6 av 10? påtok för många i allafall.
När jag var barn så brukade jag hade så mycket ambition och vilja till både det ena och det andra, jag skulle resa, jag skulle utbilda mig till nogit maffigt. när jag fyllt 18 skulle jag sluta skolan och resa jorden runt och träffa massa intresanta människor. jag skulle aldrig bli en i den grå massan.
jag vet inte riktigt när jag började glida ifrån mina egna drömmar, men jag antar att det är någonstans mellan 18-20. man börjar klassas som vuxen, och med vuxen kommer allt ansvar. och med ansvar kommer trygghet.
men är trygghet verkligen så trygg? är det inte något vi intalar oss själva för att få oss att inte båga ta risker? tänk om alla skulle ha kvar den där "ungdomsglöden" som fanns i alla 15 åringar. man var inte rädd. kanske kan det bero på att man inte var medveten om hur verkligheten ser ut, men hur som helst så fanns viljesyrkan där. är det våra föräldrar som gör oss tama genom sina utegångsförbud eller är det faktiskt så att med ålder kommer vishet? ärligt talat så vill jag nog inte veta svaret på dessa frågor, det skulle säkert bara göra mig besviken.
men vad är då trygghet? är det något som skyddar oss från det onda, eller något som vi lär oss hantera?
om vi nu väljer att falla tillbaka i våran trygghet hemma i hemstaden med jobbet och våra vänner. missar vi då ett liv fullt av erfarenhet och lycka, eller räddar vi oss själva från ett liv av kaos?
jag vet inte vilket jag föredrar länge. för ärligt talat så vet jag inte vad som är menat att vara min trygghet. i en lugn vardag kan jag finna ro, men i en vardag full av kaos och stress kan jag med glädje känna att jag lever.
Kommentarer
Trackback