Flowers In The Dirt

jag vet inte om det är så att jag gått och förberett mig på det värsta, eller om det är så att jag kommer få en kraftig reaktion om några dagar när man först inser vad det var som hände. Men jag är endå förvånad över att jag fortfarande, efter ex antal timmar inte kunnat få fram en ordenlig reaktion. inga tårar, ingen ilska, inga tankar över huvudtaget. kanske beror det på att jag sov en timme inatt och därför är så trött att jag inte kan ta det till mig.
jag känner mer för min mor, hon tar det så mycket hårdare, och det känns som att hon lägger ner på tok för mycket tid och energi på mig när hon egentligen borde se till att tänka på sig själv i första hand. på något vis känns det som att det hade varit bättre för henne om beslutet hade blivit positivt, då hade jag kunnat bjuda henne på den där resan och verkligen visa hur mycket jag uppskattat allt hennes slit. nu vet jag att hon säkert inte tänker så, hon vet att jag uppskattar det, men det känns som att vi båda skulle behövt den där "get away" resan. bara få komma ifrån allt och andas ut. men men, livet blir aldrig som man tänkt sig. nu är det bara att försöka hålla huvet uppe...och förhoppningsvis mår mamma bättre imorn, om inte annat ska jag ta och tillverka ett försenat påskägg och gå in i huset med ett leende och säga bättre sent än aldrig, men det är ingen vanligt ägg. det är nämligen en enorm bomb som jag kommer trycka av så fort jag lämnat försäkringskassans område, för om dom får spränga min värld då får jag spränga deras...