innan mörkret faller...
har du slutat drömma mardrömmar Malin?
jag vet inte om jag ska kalla det för en typ av semester, eller om fantasin bara tog slut? eller kanske blev det bara för mycket blod för min hjärna att klara av? ja jag vet inte, men det har säkert gått 4 månader av relativt lugn sömn. inga damer i hissen, inga nerblodade skepnader i hallen, inga plågsamma köttsår som får mig att vakna av kallsvett.
4 månader av istort sett inga drömmar alls.
jag vet inte om det är så men teorin var lite rolig. Malin sa till mig att hon tror att hon numera tagit över mina små nattliga äventyr, hon själv kallar dom inte för äventyr snarare för plågsamma nätter, men jag finner en viss charm i det hela, och därför saknar jag det lite. men att malin under flera tillfällen faktiskt haft groteska drömmar med kusliga detaljer kan jag inte riktigt glädjas åt. kanske är det så att hon tog över dom för en period. Men drömmer du fortfarande mardrömmar Malin? om det är så, så spricker teroin här.
Att sova hela nätter vet jag inte hur det är längre. jag har inte sovit en hel natt på säkert 1 år. men jag hade nästan glömt hur det kändes att spärra upp ögonen mitt i natten och fortfarande känna dotfen av den plats jag befunnit mig i i drömmen. jag hade även glömt hur långa de där sekunderna kunde kännas innan man blev fullt medveten.
det enda jag inte hade glömt, var smärtan. det är en smärta som är så ren och stark att den faktiskt hänger kvar även i vaket tillstånd, ibland i flera minuter. tänkt dig själv att du blir skjuten i drömmen, och vaknar upp och har enormt ont vid nyckelbenet och du svär att du kan känna smak av blod i munnen? det låter kanske otroligt, eller bara överdrivet, men det händer. självklart blöder jag inte i munnen, och jag har inget köttsår vid min axel, men ibland tar det tid innan känslan försvinner.
det har gått tre nätter nu, och det blir bara tydligare för varje natt. scenografin blir mer detaljerad, personerna börjar få en identitet och storyn är inte längre lika difus.
det enda som har förändrats sen sist, är min roll i det hela. jag är inte delaktig på samma sätt. jag observerar. och hur mycket jag än vill förhindra eller ingripa så går det inte, för det är ingen som ser mig, ingen som hör mig, men ändå talar dom till mig.
kanske är jag bara lite ringrostig och behöver sparka igång hjärnkontoret igen för att jag ska förstå mer, men om det leder till att jag kommer ha en hel höst och en hel vinter av oroliga nätter så vet jag inte om jag orkar sparka igång det hela igen.
jag vet inte om jag ska kalla det för en typ av semester, eller om fantasin bara tog slut? eller kanske blev det bara för mycket blod för min hjärna att klara av? ja jag vet inte, men det har säkert gått 4 månader av relativt lugn sömn. inga damer i hissen, inga nerblodade skepnader i hallen, inga plågsamma köttsår som får mig att vakna av kallsvett.
4 månader av istort sett inga drömmar alls.
jag vet inte om det är så men teorin var lite rolig. Malin sa till mig att hon tror att hon numera tagit över mina små nattliga äventyr, hon själv kallar dom inte för äventyr snarare för plågsamma nätter, men jag finner en viss charm i det hela, och därför saknar jag det lite. men att malin under flera tillfällen faktiskt haft groteska drömmar med kusliga detaljer kan jag inte riktigt glädjas åt. kanske är det så att hon tog över dom för en period. Men drömmer du fortfarande mardrömmar Malin? om det är så, så spricker teroin här.
Att sova hela nätter vet jag inte hur det är längre. jag har inte sovit en hel natt på säkert 1 år. men jag hade nästan glömt hur det kändes att spärra upp ögonen mitt i natten och fortfarande känna dotfen av den plats jag befunnit mig i i drömmen. jag hade även glömt hur långa de där sekunderna kunde kännas innan man blev fullt medveten.
det enda jag inte hade glömt, var smärtan. det är en smärta som är så ren och stark att den faktiskt hänger kvar även i vaket tillstånd, ibland i flera minuter. tänkt dig själv att du blir skjuten i drömmen, och vaknar upp och har enormt ont vid nyckelbenet och du svär att du kan känna smak av blod i munnen? det låter kanske otroligt, eller bara överdrivet, men det händer. självklart blöder jag inte i munnen, och jag har inget köttsår vid min axel, men ibland tar det tid innan känslan försvinner.
det har gått tre nätter nu, och det blir bara tydligare för varje natt. scenografin blir mer detaljerad, personerna börjar få en identitet och storyn är inte längre lika difus.
det enda som har förändrats sen sist, är min roll i det hela. jag är inte delaktig på samma sätt. jag observerar. och hur mycket jag än vill förhindra eller ingripa så går det inte, för det är ingen som ser mig, ingen som hör mig, men ändå talar dom till mig.
kanske är jag bara lite ringrostig och behöver sparka igång hjärnkontoret igen för att jag ska förstå mer, men om det leder till att jag kommer ha en hel höst och en hel vinter av oroliga nätter så vet jag inte om jag orkar sparka igång det hela igen.
Kommentarer
Trackback