Flowers In The Dirt

vist har jag sett varningssignalerna, det tänker jag inte neka till. Men jag antar att jag har en stark förmåga av att se förbi dom, jag hoppas väl innerst inne att om jag inte ser dom så finns dom inte.
man märker av dom sakta men säkert. det börjar med något litet, sen fylls det på tills jag en dag inser att jag inte längre kan undvika dom.

jag gillar inte att tänka tillbaka, det får alla små saker att bli så mycket tydligare och jag vet hur det kommer sluta, men denna gång trodde jag det skulle vara annorlunda, kanske för att jag gör detta enbart för att bevisa vad som gick fel, och för att se till att inte samma mistag drabbar någon annan. det värsta är att jag trodde inte det skulle ta emot så hårt. varje papper är ett slag i magen, varje utredning blir ett kniv i bröstet.

jag antar att jag inte riktigt accepterat det som står och jag vet att varje gång jag låter mig själv känna efter hur det egentligen känns, och gå tillbaka till den tiden så påverkar det mitt psyke enormt. men jag hoppades att denna gång skulle jag slippa allt som kommer med, för denna gången kommer inte jag få ut nånting av det, det kommer inte förändra min situation, det kan bara hjälpa andra. men trots min goda tanke så insåg jag att jag får lida lika mycket som tidigare, då jag inatt vaknade och insåg att mardömmarna är tillbaka. lika verkliga, lika detaljrika, lika blodiga och smärtfulla som sist.