get creative
dan gav mig ett bord som blev grunden till min illustrera mera plan.
men en kopp te, tända ljus och härliga toner, spenderar jag nu mina kvällar med papper,penna och inspirationsrika böcker.
då var sista stenen kastad...
det är lite komiskt att inse att en situation man såg som kritisk, faktiskt kan raseras ytterligare genom ett möte man själv trodde skulle hjälpa mer än skälpa. det som man såg som ett inte så blodigt seriöst problem, utan mer som en liten vägbula hade efter samtal med utomstående bildat ett enda stort helvetesgap men ett stup som aldrig tycks ta slut.
ja lite så känns det... det som jag trodde skulle ge mig lite vägledning och svar blev istället tusen slag i magen och jag gick därifrån med tusentals frågor utan svar och en känsla som återigen påminner om känslan att bli överkörd av ett tåg. är det henne jag känner, är det hon som är jag? jag vill inte vara den personen, jag vill verkligen inte..
tanken var att det skulle vara bra nu, det skulle vara nog med bakslag. ja det skulle vara över helt enkelt...men som det ser ut nu så har jag absolut ingenting att se fram emot, för vad jag än väljer så kommer det tära inom mig av misslyckande, ångest, ilska och hopplöshet...vad skulle du välja? du har två vägar att gå, den ena leder dig tillbaka till den plats där du kvävdes av den värsta av ångest du kan tänka dig, den andra vägen leder dig med avklippta vingar närmare stupet och du kan inte annat än hoppas att du inte faller över kanten..?
jag bad någon kasta den sista stenen, men det betydde inte att jag skulle vara en del av ruinerna.
ja lite så känns det... det som jag trodde skulle ge mig lite vägledning och svar blev istället tusen slag i magen och jag gick därifrån med tusentals frågor utan svar och en känsla som återigen påminner om känslan att bli överkörd av ett tåg. är det henne jag känner, är det hon som är jag? jag vill inte vara den personen, jag vill verkligen inte..
tanken var att det skulle vara bra nu, det skulle vara nog med bakslag. ja det skulle vara över helt enkelt...men som det ser ut nu så har jag absolut ingenting att se fram emot, för vad jag än väljer så kommer det tära inom mig av misslyckande, ångest, ilska och hopplöshet...vad skulle du välja? du har två vägar att gå, den ena leder dig tillbaka till den plats där du kvävdes av den värsta av ångest du kan tänka dig, den andra vägen leder dig med avklippta vingar närmare stupet och du kan inte annat än hoppas att du inte faller över kanten..?
jag bad någon kasta den sista stenen, men det betydde inte att jag skulle vara en del av ruinerna.
look what they've done to my brain mah
eftersom jag pushar mina problem framot och hoppas på att aldrig hinna ikapp dom har jag utvecklad ännu ett sätt att få ångesten, förvirringen och frustrationen försvinna. även om det bara är för stunden så får det mig att för bara några timmar, kunna prata med folk och faktiskt hänga med i konversationen, det händer till och med att jag minns hela meningar dagen efter. jag kanske är feg, men som vi här i halmstad har konstaterat så är det ett väldigt bra sätt att tömma skallen.
vem som helst kan göra det som känner igen sig i det jag skriver. allt ni behöver är ett par bekväma skor, sen är det bara att springa för livet. spring tills benen viken sig och det känns som att brösten ska sprängas. spring tills lungorna är torra, spring tills det inte finns en enda tanke kvar i ditt huvud...
vem som helst kan göra det som känner igen sig i det jag skriver. allt ni behöver är ett par bekväma skor, sen är det bara att springa för livet. spring tills benen viken sig och det känns som att brösten ska sprängas. spring tills lungorna är torra, spring tills det inte finns en enda tanke kvar i ditt huvud...