Flowers In The Dirt

det är lite komiskt att inse att en situation man såg som kritisk, faktiskt kan raseras ytterligare genom ett möte man själv trodde skulle hjälpa mer än skälpa. det som man såg som ett inte så blodigt seriöst problem, utan mer som en liten vägbula hade efter samtal med utomstående bildat ett enda stort helvetesgap men ett stup som aldrig tycks ta slut.
ja lite så känns det... det som jag trodde skulle ge mig lite vägledning och svar blev istället tusen slag i magen och jag gick därifrån med tusentals frågor utan svar och en känsla som återigen påminner om känslan att bli överkörd av ett tåg. är det henne jag känner, är det hon som är jag? jag vill inte vara den personen, jag vill verkligen inte..
tanken var att det skulle vara bra nu, det skulle vara nog med bakslag. ja det skulle vara över helt enkelt...men som det ser ut nu så har jag absolut ingenting att se fram emot, för vad jag än väljer så kommer det tära inom mig av misslyckande, ångest, ilska och hopplöshet...vad skulle du välja? du har två vägar att gå, den ena leder dig tillbaka till den plats där du kvävdes av den värsta av ångest du kan tänka dig, den andra vägen leder dig med avklippta vingar närmare stupet och du kan inte annat än hoppas att du inte faller över kanten..?
jag bad någon kasta den sista stenen, men det betydde inte att jag skulle vara en del av ruinerna.