Flowers In The Dirt

det ska inte vara lätt, det vet vi alla. det ska ta emot, det ska finnas tvivel, frustration och ångest i alla beslut vi sätts inför. men ska det inte någonstans där i all dimma finnas någon form av ljus? någon typ av uppenbarelse som får oss att inse vilken väg som borde tas? vad ska vi äta? köttbullar och ris? nej kyckling passar bättre till ris. högklackat eller ballerina? ballerina går till allt och så går vi iväg med en känsla av "ah det var rätt beslut".
men vad gör man när den där uppenbarelsen aldrig kommer? när alla tankegånger tar tvärstopp och man slungas tillbaka till ruta ett?

när jag var liten försökte jag få grepp om det här med rymden och dess oendlighet, att den aldrig tog slut verkade orimligt för mig. någonstans måste det ta stop. havet ser oändligt ut men vi vet att om vi dyker ner så bottnar vi tillslut, och om vi flyter längst med vågorna så går vi tillslut iland. står vi på marken och tittar upp mot himlen ser även den oändlig ut, men vi vet att även den tar slut där rymden tar över.. så var tar rymden slut? tanke processen gick ungefär sålångt som barn, och även idag kommer jag inte längre med tankarna. det tar stopp, som en bok som slås igen och jag får börja om från sida ett....ungefär så känns min situation idag. det börjar bra, jag ser vart jag är, mina möjligheter, för och nackdelar men sen slår boken igen och jag kommer inte fram till någon lösning.
jag har rusningstrafik i huvet och jag önskar att bara för två sekunder att ett trafikljus kan lysa rött och få det att stanna så jag hinner se mina tankar.. vad vill jag, vad känner jag?

just nu vill jag inte åka tillbaka, men jag vill inte stanna, jag vill inte ta tag i det och jag vill inte släppa det. om jag bara kunde få en liten uppenbarelse som kan leda mig ur denna korsning skulle det vara så mycket lättare.
det känns som man blivit överkörd av ett tåg och nu ligger mina kroppsdelar utspridda på spåret utan någon möjlighet att samla ihop dom.

när kaoset lagt sig, rösterna tysnar och lugnet tar över. är det då man är lycklig? eller är det då man nått botten? kankse var det pressen, kankse var det min insikt om att jag inte längre hade kontrollen som fick mig att känna mig som en cool lugn individ som väntade på smällen. jag vet inte riktigt hur eller varför, men jag var rädd för vad som skulle ske den dagen då skriket lämnade kroppen och bröt sig loss för allmänheten att se. vad gör du när du känner att smällen är nära? tröst äter du? springer du länge än vanligt, eller låter du det bara ske?

jag är en sån person som pushar problemen framförmig, och hoppas på att jag aldrig hinner ikapp dom. men tänk dig om du kastar en sten framför dig varje gång du vill fly från någon/något, tillslut kommer du ha kastat så många stenar att det är helt omöjligt att inte lägga märke till berget framför dig. det är då man bygger berg av småsten. småsten som i en enorm mängd bildar ett berg som bara väntar på det där lilla extra som får det att falla till ruiner.
mitt berg finns kvar, men jag lämnade det i sthlm och tåg tåget till halmstad för att inte kasta den där sista stenen som får det att rasa. flyr jag? ja kanske, varför? ja, det är nog så pass enkelt att jag inte ville kasta den där stenen, jag ville inte vara orsaken till att mitt berg rasar. så istället lämnade jag berget och hoppas på att när jag återkommer till sthlm, kommer någon annan har kastat den där  sista stenen som får mitt berg att rasa. och på såvis behöver jag bara rensa upp bland ruinerna, och ta de stenar som stärker mig, och låta de andra ligga kvar för att sedan vända klacken och aldrig, aldrig mer se tillbaka.