Flowers In The Dirt

när kaoset lagt sig, rösterna tysnar och lugnet tar över. är det då man är lycklig? eller är det då man nått botten? kankse var det pressen, kankse var det min insikt om att jag inte längre hade kontrollen som fick mig att känna mig som en cool lugn individ som väntade på smällen. jag vet inte riktigt hur eller varför, men jag var rädd för vad som skulle ske den dagen då skriket lämnade kroppen och bröt sig loss för allmänheten att se. vad gör du när du känner att smällen är nära? tröst äter du? springer du länge än vanligt, eller låter du det bara ske?

jag är en sån person som pushar problemen framförmig, och hoppas på att jag aldrig hinner ikapp dom. men tänk dig om du kastar en sten framför dig varje gång du vill fly från någon/något, tillslut kommer du ha kastat så många stenar att det är helt omöjligt att inte lägga märke till berget framför dig. det är då man bygger berg av småsten. småsten som i en enorm mängd bildar ett berg som bara väntar på det där lilla extra som får det att falla till ruiner.
mitt berg finns kvar, men jag lämnade det i sthlm och tåg tåget till halmstad för att inte kasta den där sista stenen som får det att rasa. flyr jag? ja kanske, varför? ja, det är nog så pass enkelt att jag inte ville kasta den där stenen, jag ville inte vara orsaken till att mitt berg rasar. så istället lämnade jag berget och hoppas på att när jag återkommer till sthlm, kommer någon annan har kastat den där  sista stenen som får mitt berg att rasa. och på såvis behöver jag bara rensa upp bland ruinerna, och ta de stenar som stärker mig, och låta de andra ligga kvar för att sedan vända klacken och aldrig, aldrig mer se tillbaka.