Flowers In The Dirt

jag sitter här i mitt kök med en kopp kaffe och raggsockor, utanför fönstret är det traffik stoppning på e4an. jag undrar hur många bilister som svär just nu?

det är september, det är kallt och jag är återigen chockad över hur fort tiden går, jag har bott här i stockholm i fem veckor, jag har kommit in i universitets pulsen och jag tar mig till platser utan att veta hur jag tog mig dit. när blev jag så pass hemmastadd att jag gör allt som om det vore för programerat? well well..
september...jag har nån slags hat kärlek till just september. den tog så mycket men gav något mer.
igår var det 3 år sen jag fick hjärn/hjärnhinneinflamation, vilket känns väldigt konstigt, så nära men endå så långt borta, och trots 3 år så står jag kvar med restsymptom.

för 3 år sen, gick jag på gymnasiet, det var tider, men bättre tider kom!
för 3 år sen, jobbade jag på ica, skulle aldrig sätta min fot där igen men det gav fick pengar.
för 3 år sen, träffade jag alla er som värmer hjärtat en sån här kall september dag.
så hur firade jag min 3 års dag? fira kankse är ett starkt ord, jag är inte lycklig över att jag åkte på skiten, men jag är glad över att jag står på bena idag, att jag aldrig gav upp och att jag faktiskt kommer vidare, även om det tar lite extra tid.
så ja jag tycker det är värt att fira en sån dag, och hur kan den firas bättre, än att under en hel dag få sitta på cafe med emmy,fia,malin och jossan?
att vara med ens vänner är som att fylla bilen med bensin,  nödvändigt för att komma vidare.