its all about snails
Calico Skyes
jag menar hur kan man inte tycka om musik? varje människa har väl en liten gen inom sig som knyter än med motzar, kent, iron maiden eller country. musik är ju våran stora godis affär.
jag blir speciellt fundersam hur hon inte kan känna nånting åt musik med tanke på att hon levt ihop med min far en gång i tiden som är en stor musikälskare.eller så kankse just det är orsaken.
det spelas alltid musik i hans hus mär man kommer på besök. jag växte upp med framförallt The Beatles som liten. han spelade det jämt för mig, vilket jag tackar honom starkt för idag.
min mor är visserligen inte lika glad som jag att jag följde min fars fotspor med idolvalet inom musik eftersom hon aldrig varit ett Beatles fan så vart det nog en smula jobbigt att hennes dotter alltid spelar nån slags beatles musik 24/7.
för mig är nämligen musik nånting stort, tröstande nästan läskigt helande för själen. det är som att jag fylls med guld från topp till tå när jag hör McCartneys röst strömma ut genom högtalarna. ja jag känner mig lite som Lucy in the sky with diamonds faktiskt.
pojkarna från 60 talet har fyllt mig med lycka motivation och kärlek enda sen första tonen spelades för mig när jag låg inne i en höggravid kvinnas mage medans mannen höll hörlurarna mot magen och lät tonerna stråla igenom och nå barnets öron.
för mig är musik den bästa medecinen,födan och drogen vi alla behöver.
begär
bakom all ångest står en förvånad hund
jag vill tacka er som fått mig att inse vissa saker och verkligt hjälpt mig att orka försöka hitta tillbaka till den som en gång var. jag är på rätt spår, jag kankse har förändrats men detta är jag och denna kommer jag vara.
tack emmy för dina gester, dina ord, dina kramar, din existens
tack fia för alla gånger du bara lyssnat på mina tankar, tack för dem varma orden.
tack linn för att du alltid får mig att le, för att du alltid ser igenom och lyfter vardagen.
jag hade inte klarat hösten utan er.
för mig är ni guld
*
Unaccustomed As I Am To The Luxury Life.
I've Been Hitting The Town And It Didn't Hit Back.
I've Been Doing The Rounds
Unaccustomed As I Am To The Time On My Hands.
Now I Don't Have To Tell Anybody When I'm Gonna Get Back.
Ever Since You Went Away I've Had This Sentimental
Inclination Not To Change A Single Thing.
As I Pull The Sheets Back On The Bed I Want To Go Bury My Head
In Your Pillow.
Now That I'm Alone Again, I Can't Stop Breaking Down Again,
The Simplest Things Set Me Off Again
And Take Me To That Place
Where I Can't Find My Brave Face
att knyta band inne på dass
jag tycker torsdagar är en smula underskattade. alla säger alltid attt "jag längtar till fredag" men jag är nog mer en sån som längtar mer till torsdagen. då är man nämligen i slutet på veckan och det brukar vara dem dagarna jag umgås med vännerna mer speciellt. idag var det en sån dag.
efter att ha pulsat ute i snövädret knallade jag bort (med inte alls flera liter snö inanför skorna nej nej) till fia för att se på när emmy skulle färga om fias hår till en mörkare nyans av brun.
jag tror meningen "har du tagit överallt?" dök upp ungefär en sådär 20-30 gånger från fias håll. jag har då aldrig träffat någon som varit så rädd för att på en ojämn färgning. men jag gillar dig endå fia ;)
förövrigt så har jag nog aldrig spenderat så mycket tid på en stol utanför en toalett dörr och haft en konversation med två inne på toaletter, det var nått nytt men väldigt effektivt.
jag gillar det vi har. vad vore afrika utan nilen lixom?
med en cigg i handen
just nu känner jag extrem kärlek till en av mina vänner. jag kan inte riktigt föklara hur men det var något hon sa den dagen. något i hennes ögon som fick mig att första att det framför mig står en person som går igenom samma frustration och inte har en aning om hur hon ska ta sig fram. jag kände mig genast inte lika ensam utan jag fick en känsla av att tillsammans kanske vi kan lära oss att hjälpa varandra när vinden blir för stark.
jag insåg att där utanför porten brevid min cykel med en varsin cigg i handen står två flickor med enorm frustration och undermedveten kaos.
jag vill ha det där lilla extra
jag måste fylla glaset!
hur krävande är vänskap igentligen?
jag har bestämt mig för att inte ta mina vänner för givet längre och spendera mer tid med var och en för sig för att verkligen veta hur dem mår igentligen. när man sitter ett större gäng är det så svårt att ägna sig åt en person och verkligen gå in på djupet.
för några dagar sen spederade jag lite ensam tid med två av mina närmaste vänner och det kändes hel underbart. det var så länge sen men även fast vi ville vara esamna kunde vi inte låta bli att käna skuld åt resten av gänget. men varför då? det är ju världens naturligaste ting. man orkar inte vara ett stor gäg varje dag dag ut och da in. man tröttnar. man känner eller okej JAG känner att jag skulle vilja pratar mer om "det där" med emmy, eller mer om "det där" med fia, och det med malin, det med vican. men det går inte när man är alla. för ingen orkar lyssna. så varför får jag då skuldkänslor? Jo för att jag inte vill orsaka problem. vänskap ska inte bygga på krav och svarsjuka eller skuldkänslor. väskap ska bygga på ren ärlighet och förståelse.
på toppen av berget puttas man alltid ner
och nu sitter jag hemma i mitt gammla rum nere i oxelösund för "observation". allt jag vill nu är bara att åka hem lägga mig i min säng och hoppas på bättre tider. jag vill bara bli frisk och orka leva som en 19 åring ska leva.
?
känna livsglädje!
ibland är det som att allt ont i världen bara försvinner såfort man lämnar staden dem befinner sig i. det känns som att den där dyngden på dina axlar, eller den där sura minen bara försvinner och får dig att skina upp och faktiskt ha riktigt roligt igen.
det var så underbart att komma bort, även om det bara var för en dag så var det precis vad jag behövde. jag träffade nya människor blandat med bekanta vilket var underbart.
Nu sitter jag hemma i min soffa igen och kyrklockorna slår förfullt. bröllop?, begravning? eller bara vanligt slag? OH jag önskar jag kunde läsa av kyrkklockor.
jag vet inte riktigt vad jag ska pyssla med ikväll. jag har det väldigt stöket och trots att jag ignorerade det igår och hoppades på att det skulle vara borta när jag kom hem så ligger disken på samma plats och kläderna all over the place. så jag antar att stor städning är ett måste idag.
modernismens förmåga att förgöra hjärnan
men iallafall, jag hade prov om alla ismer under 1900 talet på eftermiddagen idag, och jag har läst den här kursen innan och då kuggade jag nämligen på det här provet, så jag gick upp tidigt satte mig i biblan och läste och läste...och läste. och jag måste erkänna att när jag gav upp kände jag mig dummare än jag gjorde innan jag började. jag ville bara ge upp. så jag tog en promenad drack lite mer kaffe (inte under ett bord) och rökte en ciggaret och efter ett tag märkte jag att jag kunde allting utantill och inte hade behövt plugga så mycket och därför inte hade behövt dricka kaffe under bordet, men det var endå rätt slapp. man känner sig så oerhört stolt när man suttit i ett biblotek och läst om konst histria en hel förmiddag. hoppas bara att jag kan rabbla upp alla ismerna när jag sitter gammal och gaggig i min gungstol. chansen är nog ganska liten.
nu är klockan 22:33 på torsdag kväll och jag väntar på en god vän som skulle titta förbi en sväng efter jobbet.
jag borde verkligen börja packa med, jag ska nämligen åka till en annan god vän i vimmerby imorn eftermiddag och det är en helt del saker jag ska hinna göra innan, men just nu sitter jag fast i soffan med en målning bredvid mig och 60 tals musik. då kanske ni kan förstå att städning och packning är långt ifrån mitt intresse just nu.
skor och fetish
jag lovade mig själv igår att jag inte ska köpa ett enda par skor under hela februari månad just för att jag redan köpt alldeles för mycket skor. Nu hade jag ju inte behövd lyda det helt och hållet men tyvärr så råkade jag ge det löften inför en vän så det är lixom kört för mig. och självklart så är det så att alla skoaffärer har fått in sjuuukt mycket fina skor just för att jag absolut inte får köpa ett enda par! tro mig det är svårt!
men jag är rätt stolt över mig själv, jag gick på stan hela en och en halv timme idag och köpte in en enda grej till mig själv. Emma fyllde nämligen år idag så jag fick spendera mina pengar på henne, vilket inte är helt fel, jag älskar nämligen att köpa presenter till folk. nu gäller det bara att när jag får pengar för denna månad att inte visa mig på stan överhuvudtaget, för jag känner mig själv, kommer jag vara på stan så kommer jag shoppa. tankar som "vad gör ett par skor mer" eller "det är ju faktiskt nödvändigt med en tröja" kommer dyka upp i huvet och vips så har jag shoppat upp hela lönen.
det hela började som lite oskyldig tröst shopping and now im stuck in a rut, a big fat rut!
kriget mot den inre själen
Men varför känner jag mig inte lite "lättare" än jag gjorde förut, det värsta har endå släppt men jag känner fortfarande en stor klump i magen och än säck med mjöl i huvet. jag orkar inte försöka. jag vill inte göra nånting för att jag ska ändra mig. jag kan inte glädjas åt andra. jag kan helt enkelt inte ta mig tid till att försöka engagera mig i andras liv.
just nu vill jag bara släppa allt, säga lämna mig ifred låt mig få leva mitt liv, låt mig få ha mina egna drömmar, låt mig få prioritera mina saker låt mig få göra vad jag vill när jag vill utan att behöva vara rädd för att såra andra. jag vill bara stänga dörren och inte behöva ha nånting med nån annan att göra. samtidigt som jag vill motsattsen.
jag hatar att vara bitter!!!
illustrationen till mina jeans
arkitektur släng dig i väggen
Då kan man fråga sig varför jag gav mig in på Design. det är lika mycket räkning där. jag la in en extra lekiton idag i mönsterkonstruktionen bara för att jag missade i tisdas.
jag har designat ett par jeans som jag nu ska sy. och OH MY GOD jag har aldrig varit så snurrig i hela mitt liv. man tror kanske att det inte ska vara så svårt att sy ett par byxor men herregud har man ingen erfarenhet så är det som att bestiga everst utan syrgastub.
det är stuss mott, mittlinje mott. dela lägg på. muliplicera med grund motten och lägg på sömnad mm.
Min lärare var dock väldigt tröstande och sa "man behöver inte kunna detta om du vill jobba inom mode, men det är en bra erfarenhet" det tröstade väl inte mig så mycket efter att hon sagt "det är en bra erfarenhet" . jag har gett mig fan på att jag ska förstå hur man gjör ett byx mönster när jag läst klart denna kurs. Men jag är endå rätt stolt över mig för jag gjorde bara 2 stora fel, resten är bara små saker.
men även om det inte är jätte svårt när man får lite humm om hur det går till, så tror jag att jag håller mig till illustartioner. det är lite mer mitt område. och man slipper all matematiskt uträkning
Svenskt beteende och falska inkomster
Nu sitter jag i allafall hemma i min mysiga lägenhet men en stor kopp kaffe bredvid mig. Jag har nämligen ett härligt hål mellan 11:20 till 14:30 på torsdagar så jag hinner knalla hem imellan.
Och gissa vad som hände mig igår!?
jag fick ett väldigt trevlig brev i min låda. nämligen från CSN att jag skulle få studie bidrag i allafall fast jag har bidrag, jag överdriver verkligen inte nu men jag verkligen jublade! första tanken var YES nu kan jag äntligen köpa dem där skorna inne på Turnpike. att jag redan köpt två par skor den här månaden slog mig aldrig.
men som vanligt kan jag inte ha sån tur. för jag ringde så klart och dubbel kollade och så sant så sant. dem hade gjort ett mistag så jag var tvungen att betala tillbaka dem där 1050:- som prydde mitt annars tomma bankkonto. borde dem inte ge mig nått slags sympati belopp bara för att dem gav mig falska förhoppningar. till exempel "kära Caroline vi ber om ursäkt att du inte fick behålla den summa pengar vi delade ut av mistag och därför ger vi dig här en check på 500:- så du kan köpa dem där skorna du behöver"
vore inte världen mycket bättre om det kom sånna brev i lådan?