sprallig,cool,snygg....hemmafru?
det är rätt sjukt igenltigen hur tiden förändrar människornas syn på saker. dom senaste dagarna har det slagit mig att för ungefär 50 år sedan var det vanligt att kvinnor i min ålder hade ett eller fler barn och varit gifta i flera år. men hur klarade kvinnorna av det? man är inte mentalt redo att slängas in i mamma rollen så ung. och framförallt inte i äktenskaps facket. jag kan inte ens se mig som en trogen fru med tre barn på halsen. hur skulle det vara möjligt? jag känner mig fortfarande som 15 i sinnet, så hur skulle jag klara av att ta hand om ett liv? missförstå mig inte här nu, jag vill ha allt det där och jag är säker på att jag skulle klara av det om jag var så illa tvungen men själva tanken är bara så absurd. är jag tvungen att släppa alla ungomsbeteenden jag har ifall jag skulle gifta mig och skaffa barn? får jag inte längre sätta på hög musik och dansa och sjunga för full hals, eller gå igenom hela min garderob klockan ett på natten och prova olika outfits? måste jag sluta vara barnsligt tramsig i vissa lägen? måste jag börja använda fraser som "VI vill se den filmen", "VI älskar att kratta löv" . får jag inte längre bara vara ett JAG?
okej jag känner redan nu att jag börjar freaka ut en smula bara av tanken på att inte längre kunna utala ordet "jag" , men åandra sidan så är jag nästan helt säker på att jag kommer klara det nätt och jämt. jag kommer bli en sån där cool mamma som mina barn kommer skämmas över för att jag använder fraser som " EY kids ska ni keka lite icecream med min son?"
herregud stackars mina barn.....jag ber om ursäkt i förväg, förlåt barn men mamma vill bara väl!
okej jag känner redan nu att jag börjar freaka ut en smula bara av tanken på att inte längre kunna utala ordet "jag" , men åandra sidan så är jag nästan helt säker på att jag kommer klara det nätt och jämt. jag kommer bli en sån där cool mamma som mina barn kommer skämmas över för att jag använder fraser som " EY kids ska ni keka lite icecream med min son?"
herregud stackars mina barn.....jag ber om ursäkt i förväg, förlåt barn men mamma vill bara väl!
lost in translations
det här lilla krypinnet har alltid varit en plats där jag kan skriva ner mina tankar och funderingar. vilket har hjälpt oerhört. jag tömmer mitt proppfulla huvud till hälften så jag kan ta an andra tankar. men dem senaste dagarna har bara varit helt blanka. det är tomt på inspiration,motiviation och allmän koncentration. jag är inte deppad jag är bara allmänt avstängd från omvärlden. jag lider inte av det. det är bara lite förvirrande. jag vet inte vad jag ska göra imorgon, jag har inga planer, men det gör mig inget för jag behöver inte planera.
jag läste emmys inlägg och ville bara packa min väska och följa med. jag vill ha en ny start, eller nej inte start för jag har ingenting att börja om ifrån. men jag vill upptäcka nya platser,ta avstånd och ansvar. utvecklas som person och göra det på en plats långt ifrån bekanta, långtifrån vardagen. långt ifrån en plats jag bara stampar på. få uppleva en känsla av möjlighet och ovetande
ja jag vill helt enkelt rensa ut det gammla och ersätta det med det nya
jag läste emmys inlägg och ville bara packa min väska och följa med. jag vill ha en ny start, eller nej inte start för jag har ingenting att börja om ifrån. men jag vill upptäcka nya platser,ta avstånd och ansvar. utvecklas som person och göra det på en plats långt ifrån bekanta, långtifrån vardagen. långt ifrån en plats jag bara stampar på. få uppleva en känsla av möjlighet och ovetande
ja jag vill helt enkelt rensa ut det gammla och ersätta det med det nya
vissa frågor borde bannlysas
vad har du tänkt göra i framtiden? hur offta på ett år får du den frågan av någon du känner? rätt offta eller hur?
jag blir alltid lika stum varje gång den frågan ploppar upp i en konversation, nästan så att jag vill slå människan framför mig som sätter mig i den situationen. vad har jag tänkt göra? vad VILL jag göra? det är så mycket jag skulle VILJA göra så jag vet inte hur jag ska få in allt i ett enda svar.
man ändrar ju svar hela tiden endå. när jag var liten till exempel, då ville jag bli advokat. jag var helt säker på det. inte för att skydda folk utan för att få gå runt i kostym och höga klackar. det såg så fruktansvärt mäktigt ut.
idag är det inte ens i närheten av vad jag funderar på. kostym klädsen är visserligen fortfarande väldigt lockande.
jag tror faktiskt inte att någon vet vad dem vill bli. inte helt säkert i allafall. hur skulle man veta det? man utvecklas ju exakt hela tiden. allt du ser, allt du hör inspirerar dig till något nytt. så hur skulle det vara möjligt att vara sten säker på något så stort?
jag kan väl i allafall säga med lagom mycket stolthet i ryggen, att det jag kommer jobba med kommer att vara kreativt på något sätt, sen om det är läraryrke, kulturvetare eller designer det har jag inte en aning om. jag har testat på en del paktiska yrken, och jag har nog aldrig varit mer död i hela mitt liv. jag känner inte igen mig själv när jag pratar eller tittar mig i spegeln på lunchrasterna. det är inte jag. det är inte vad jag vill göra, så vad gör jag då där? jo pengar. det är där det hela hänger. pengar. hur många människor har inte gett upp sökandet efter ett tillfredställande arbeta pga av pengar. man finner sig så lätt i en vardag där man vet att pengarna alltid rullar in den 25:e, sen är det sak samma om man trivs på jobbet. men varför? VARFÖR låter vi oss slukas av tryggheten? vad är det för mening att slita ihop pengar på ett arbete du inte trivs på bara för att det är tryggt? man är ju endå alldeles för deprimerad för att göra något för pengarna när dom väl kommer.
jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer fasta i ett trygghetsskal. det låter alldeles för kvävande.
jag vill inte ha glaset halvfullt, jag vill helst att det rinner över.
jag blir alltid lika stum varje gång den frågan ploppar upp i en konversation, nästan så att jag vill slå människan framför mig som sätter mig i den situationen. vad har jag tänkt göra? vad VILL jag göra? det är så mycket jag skulle VILJA göra så jag vet inte hur jag ska få in allt i ett enda svar.
man ändrar ju svar hela tiden endå. när jag var liten till exempel, då ville jag bli advokat. jag var helt säker på det. inte för att skydda folk utan för att få gå runt i kostym och höga klackar. det såg så fruktansvärt mäktigt ut.
idag är det inte ens i närheten av vad jag funderar på. kostym klädsen är visserligen fortfarande väldigt lockande.
jag tror faktiskt inte att någon vet vad dem vill bli. inte helt säkert i allafall. hur skulle man veta det? man utvecklas ju exakt hela tiden. allt du ser, allt du hör inspirerar dig till något nytt. så hur skulle det vara möjligt att vara sten säker på något så stort?
jag kan väl i allafall säga med lagom mycket stolthet i ryggen, att det jag kommer jobba med kommer att vara kreativt på något sätt, sen om det är läraryrke, kulturvetare eller designer det har jag inte en aning om. jag har testat på en del paktiska yrken, och jag har nog aldrig varit mer död i hela mitt liv. jag känner inte igen mig själv när jag pratar eller tittar mig i spegeln på lunchrasterna. det är inte jag. det är inte vad jag vill göra, så vad gör jag då där? jo pengar. det är där det hela hänger. pengar. hur många människor har inte gett upp sökandet efter ett tillfredställande arbeta pga av pengar. man finner sig så lätt i en vardag där man vet att pengarna alltid rullar in den 25:e, sen är det sak samma om man trivs på jobbet. men varför? VARFÖR låter vi oss slukas av tryggheten? vad är det för mening att slita ihop pengar på ett arbete du inte trivs på bara för att det är tryggt? man är ju endå alldeles för deprimerad för att göra något för pengarna när dom väl kommer.
jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer fasta i ett trygghetsskal. det låter alldeles för kvävande.
jag vill inte ha glaset halvfullt, jag vill helst att det rinner över.
shimmy shammy featherboah
det är en otroligt befriande känsla när man äntligen kan rita ett stort kryss över sina räkningar. jag tror faktiskt aldrig jag varit så pank,så länge som jag varit denna månad. jag får iofs skylla mig själv eftersom jag spenderade alla pengar i dublin. men jag har faktiskt hellre en snygg garderob än mat på bordet.
men nu, efter tre veckor med 7,43 kr på kontot är det äntligen en större summa pengar som visas, och det känns rätt skönt att faktiskt kunna handla bröd och shampoo.
plus att jag fick en glädje chock när jag titta genom posten imorse, HM's höstkatalog hade äntligen kommit så jag spenderade en mysig frukost med te och maaassor med inspiration till kläder.
dagen kan nog inte börjat bättre. jag ska nog ta mig ner till hm idag och njuta lite sen betala av skulden på videobutiken.
ikväll kommer alla mina skulder vara avbetalda och jag kan andas normalt igen.
men nu, efter tre veckor med 7,43 kr på kontot är det äntligen en större summa pengar som visas, och det känns rätt skönt att faktiskt kunna handla bröd och shampoo.
plus att jag fick en glädje chock när jag titta genom posten imorse, HM's höstkatalog hade äntligen kommit så jag spenderade en mysig frukost med te och maaassor med inspiration till kläder.
dagen kan nog inte börjat bättre. jag ska nog ta mig ner till hm idag och njuta lite sen betala av skulden på videobutiken.
ikväll kommer alla mina skulder vara avbetalda och jag kan andas normalt igen.
feel the rythm!
jag skulle vara totalt död utan musik, jag må ha sagt det tusen gånger men jag säger det igen. musik helar, musik skapar, musik förändrar! jag vet inte hur många gånger jag känner ruset från tårna som rusar upp mot hjärtat när jag hör underbara toner kombinerat med fantasifulla texter! det finns inget som kan få min kropp och själ att må så bra. snacka om att uppleva platina! just nu sitter jag och lyssnar igenom sjukt många underbar låtar och känner bara att jag aldrig vill att dom ska ta slut! rytmen,texten allt får mig att vilja uppå alla önskingar man har innerst inne. det är som att få bekräftat att man klarar allting. det låter helt crazy men vissa låtar får mig att vilja kämpa aset av mig rent ut sagt för att komma dit jag ska komma. vart det nu är vet jag inte men jag vet vägen jag kan ta för att nå dit. följ nuet, tänk inte för mycket ,gör det du känner för och se hur tillfredställd du kommer bli!
det var som katten!
okej jag kan börja med att säga att jag knappt fattat det själv än. jag tog trots allt beslut igår natt och var väldigt trött men hitills har jag inte ångrat det, och jag lär inte göra det heller.
men anyways det ligger en alldeles underbart fantastiskt vacker katt på min soffa vid namn Galadriel och den är min. jag har katt.? helt crazy, en impuls men jag trivs väldigt mycket med dens sällskap.
vad är det dom säger, blomma,fisk,katt.bebis? jaa då har jag bara det sista kvar då.
men anyways det ligger en alldeles underbart fantastiskt vacker katt på min soffa vid namn Galadriel och den är min. jag har katt.? helt crazy, en impuls men jag trivs väldigt mycket med dens sällskap.
vad är det dom säger, blomma,fisk,katt.bebis? jaa då har jag bara det sista kvar då.
det må va litet
men nu är jag faktiskt mer arg än sur.
God morgon Nyköping,Sweden,The World,Universe!
jag har verkligen var kreativ hela natten. jag har nämnt tidigare att det här med inspiration kan vara både positivt och negativt och i detta fall så kunde jag inte sluta förns jag praktiskt taget sov med penseln i handen. jag satt långt in på småtimmarna och illustrerade texter som väcker känslor hos mig. tillslut efter sju timmar och 7 motiv senare kunde jag äntligen lägga ner penseln och vara stolt över vad jag åstakommit under kvällen.
det regnar ute..jag dricker upp min kopp kaffe och beger (a.k.a jag tar bussen) mig ner mot staden för en fika med en god vän.
det regnar ute..jag dricker upp min kopp kaffe och beger (a.k.a jag tar bussen) mig ner mot staden för en fika med en god vän.
illustrera mera
illustration är en drog, när jag väl satt igång kan jag inte sluta. jag vill bara skapa mer mer mer! men det gör mig ingenting jag har äntligen fått ut det jag haft inombords på tok för länge. nu är jag äntligen renad för en tid framöver.
två personligheter,två städer - ett liv
trots att jag alltid säger att jag är mer en göteborgs människa så är detta nog första gången jag riktigt njöt av att befinna mig i stockholm. Det var inge vidare väder men efter att ha spenderat tisdagen på Skansen och njutigt oerhört av stämmningen när allsången kickade igång så var vädret bara ett minne blott. jag kommer nog inte göra allsången till en tradition men det var absolut värt att uppleva och det kommer säkert ske fler gånger.
nu är jag återigen hemma i nyköping och det känns riktigt skönt, jag verkligen längtade hem så när jag satte nyckeln i låset kände jag hur det värmde i magen. tills det att jag såg posten på golvet. jag får alltid en kall kår när det ligger ett kuvert med landstinget stämpeln på golvet. panik slaget i slow motion öppnar jag kuveret och läser. det visade sig att jag är kallad till flera neurologiska undersökningar och EEG:n efter att dom hittat en skada.
känns det inte underbart att komma hem till det beskedet? men jag ska inte jaga upp mig. från och med idag ska jag lägga ett lock över allt som har med utredning och sjukhus att göra och inte låta det ta över min vardag längre.
livet är trots allt alldeles för kort för att lägga ner tid på att oroa sig på sådant jag endå inte kommer undan.
nu är jag återigen hemma i nyköping och det känns riktigt skönt, jag verkligen längtade hem så när jag satte nyckeln i låset kände jag hur det värmde i magen. tills det att jag såg posten på golvet. jag får alltid en kall kår när det ligger ett kuvert med landstinget stämpeln på golvet. panik slaget i slow motion öppnar jag kuveret och läser. det visade sig att jag är kallad till flera neurologiska undersökningar och EEG:n efter att dom hittat en skada.
känns det inte underbart att komma hem till det beskedet? men jag ska inte jaga upp mig. från och med idag ska jag lägga ett lock över allt som har med utredning och sjukhus att göra och inte låta det ta över min vardag längre.
livet är trots allt alldeles för kort för att lägga ner tid på att oroa sig på sådant jag endå inte kommer undan.
atarax utbytt mot diskhandskar
det är helt otroligt hur avslappnande städning är, jag som i normala fall hatar allt som har med städning att göra. men vid vissa tillfället, när man absolut inte har planerat det så kan det underhålla en en hel dag och man mår alldeles sådär härligt underbart. städningar har iofs varit en del av min terapi det senaste året men det är ingen man direkt vill erkänna trots att det är en väldigt effektiv och nödvändig typ av terapi.
så efter en hel dags städande och till och med tvättning av kläder, lakarn etc etc så har jag nu slagit mig ner framför internet och njuter av en varm kopp kaffe med edith piaf i bakrunden, och snart kommer två goda vänner förbi för att spendera denna lördagkväll med mig.
imorn bär det av till stockholm så det blir tomt här några dagar.
så efter en hel dags städande och till och med tvättning av kläder, lakarn etc etc så har jag nu slagit mig ner framför internet och njuter av en varm kopp kaffe med edith piaf i bakrunden, och snart kommer två goda vänner förbi för att spendera denna lördagkväll med mig.
imorn bär det av till stockholm så det blir tomt här några dagar.
bryt det rutiga mönstret
känner du någonsin att du sitter fast, och inte riktigt vet hur du ska ta dig loss? eller som att världen utanför fönstert är i full rörelse medans du själv befinner dig i total stillhet?
det känns lite så för mig. jag inbillar mig själv att jag är lika sysselsatta som alla andra men när jag tänker efter så är jag inte alls sysselsatt på samma sätt. och jag vet inte riktigt om jag vill det heller. flera av mina vänner berättar för mig hur dom jobbar och sliter och sen är alldeles för trötta för att orka göra något roligt efter jobbet. eller att dom sliter ihop pengar och sen är alldeles för snåla för att göra något för pengarna. men varför? du gör ju trots allt allt slit för pengar för att sedan kunna spendera dom på sånt du vill spendera pengar på. det kan vara allt ifrån ett par nya skor till en resa.
Jag kanske är slö, eller rent av bortskämd som inte tänker "realistiskt" när det kommer till "måsten", men vad är måsten igentligen? vem är det som säger att vi "måste göra si eller så? det är ju trots allt mitt liv. det är ingen som styr över det. det är ingen som kan säga till mig "du ska leva ditt liv såhär" , så vad är det igentligen för fel på oss människor som väljer att leva livet efter det mönstret vi är upplärda med. det kanske är så att jag sitter fast. att jag har fastnat i min egen värld där allt bara flyter på. men igentligen, vad är det för fel med det? jag vet att det inte kommer vara såhär bekvämt för mig i alla framtid, men varför inte passa på att njuta av det medans det existerar? jag gör ju trots allt saker jag älskar, jag har tid för mig själv, för min konst, för mina vänner. Och ärligttalat vill jag inte bli som alla andra, som kommer hem efterjobbet och somnar på soffan av ren utmattning. vad är det för mening att leva ett liv när man inte lever det fullt ut? livet är alldeles för kort för att anpassa sig efter samhället och följa strömmen. bryt er loss och lyssna på vad "jaget" vill göra innan det är för sent.
det känns lite så för mig. jag inbillar mig själv att jag är lika sysselsatta som alla andra men när jag tänker efter så är jag inte alls sysselsatt på samma sätt. och jag vet inte riktigt om jag vill det heller. flera av mina vänner berättar för mig hur dom jobbar och sliter och sen är alldeles för trötta för att orka göra något roligt efter jobbet. eller att dom sliter ihop pengar och sen är alldeles för snåla för att göra något för pengarna. men varför? du gör ju trots allt allt slit för pengar för att sedan kunna spendera dom på sånt du vill spendera pengar på. det kan vara allt ifrån ett par nya skor till en resa.
Jag kanske är slö, eller rent av bortskämd som inte tänker "realistiskt" när det kommer till "måsten", men vad är måsten igentligen? vem är det som säger att vi "måste göra si eller så? det är ju trots allt mitt liv. det är ingen som styr över det. det är ingen som kan säga till mig "du ska leva ditt liv såhär" , så vad är det igentligen för fel på oss människor som väljer att leva livet efter det mönstret vi är upplärda med. det kanske är så att jag sitter fast. att jag har fastnat i min egen värld där allt bara flyter på. men igentligen, vad är det för fel med det? jag vet att det inte kommer vara såhär bekvämt för mig i alla framtid, men varför inte passa på att njuta av det medans det existerar? jag gör ju trots allt saker jag älskar, jag har tid för mig själv, för min konst, för mina vänner. Och ärligttalat vill jag inte bli som alla andra, som kommer hem efterjobbet och somnar på soffan av ren utmattning. vad är det för mening att leva ett liv när man inte lever det fullt ut? livet är alldeles för kort för att anpassa sig efter samhället och följa strömmen. bryt er loss och lyssna på vad "jaget" vill göra innan det är för sent.
The Game
det är nått vist med sommar kvällar. Dom får mig alltid att känna mig så lugn.
när jag var ute på min kvällspromenad så slog det mig. lyckligare än så här kan jag inte vara för tillfället. jag har allt jag behöver för att älska livet. och det gör jag verkligen, även om jag har haft mina motgångar så måste jag nog säga att jag aldrig klagat över sjävla livet, jag har alltid värderat livet väldigt högt. självklart har jag klagat i stundens hetta när det är något som går emot mig, men nu i efterhand så ser jag nog livets alla motgångar som tester för att se om man är redo att ta sig vidare till livets nästa nivå. för det är som med depretion. under depretionen ser man nästan bara konstant mörker, man fokuserar på det negativa och glömmer bort allt som sker utöver. man är så upptagen med att vara nedstämt att man missar alla livets händelser.
Nu så här ett halv år efter så inser jag att det är som alla säger "det går över, det blir bättre". jag vet att det låter som en klyscha men det är faktiskt sant. för Ja det gick över och Ja det blev bättre.
jag har nu bestigit en av livets andra nivåer och jag kan knappt vänta tills jag får ta mig till nästa.
när jag var ute på min kvällspromenad så slog det mig. lyckligare än så här kan jag inte vara för tillfället. jag har allt jag behöver för att älska livet. och det gör jag verkligen, även om jag har haft mina motgångar så måste jag nog säga att jag aldrig klagat över sjävla livet, jag har alltid värderat livet väldigt högt. självklart har jag klagat i stundens hetta när det är något som går emot mig, men nu i efterhand så ser jag nog livets alla motgångar som tester för att se om man är redo att ta sig vidare till livets nästa nivå. för det är som med depretion. under depretionen ser man nästan bara konstant mörker, man fokuserar på det negativa och glömmer bort allt som sker utöver. man är så upptagen med att vara nedstämt att man missar alla livets händelser.
Nu så här ett halv år efter så inser jag att det är som alla säger "det går över, det blir bättre". jag vet att det låter som en klyscha men det är faktiskt sant. för Ja det gick över och Ja det blev bättre.
jag har nu bestigit en av livets andra nivåer och jag kan knappt vänta tills jag får ta mig till nästa.
livets egna lilla practical joke
jag hade världens konstigaste tanke idag när jag satt i väntrummet på sjukhuset. för det första så var jag tio minuter försenad så jag checkade in mig och satte mig ner. efter en stund tyckte jag det var lite konstigt att ingen hämtat mig med tanke på att jag redan var försenad. så tanken slog mig "tänk om jag är död?" , tanken gick så långt att jag till och med såg det framför mig. hur jag hade gått fram till receptionen men att receptionisten inte pratade med mig utan med en person som stod bakom mig, och att jag bara tog för givet att det var jag. och att jag sedan gick bort till väntrumet och väntade fast ingen väntade mig för dem hade hört att jag dött. allt lät så trovärdigt med tanke på att ingen hälsade på mig och att jag nästan blev påkörd på vägen. under en viss tid var jag helt säker på att jag var död eftersom att ingen kom och hämtade mig. så efter 40 min tog jag min väska och gick därifrån.
strax därefter fick jag bekräftat att jag var så levande man kan vara när jag träffade en gammal bekant på stan.
ibland blir jag rätt fascinerad av mitt tanke sätt. jag var trots allt helt säker på att jag var död.
strax därefter fick jag bekräftat att jag var så levande man kan vara när jag träffade en gammal bekant på stan.
ibland blir jag rätt fascinerad av mitt tanke sätt. jag var trots allt helt säker på att jag var död.
Dublin vs Sverige
det är konstigt hur man saknar vissa saker när man är utomlands som man i vanliga fall inte ens lägger märke till. självklart saknar man svensk mat, svensk valuta och svenska badrum! men när jag klev av planet hemma i sverige efter fem dagar i dublin insåg jag vad jag saknat mäst. svensk doft! soften av svensk natur är helt oslagbar.
när vi tog en bensträckare påvägen hem från västerås flygplats tog jag flera djupa andetag och bara slukade sverige i mina lungor och tanker "jag älskar det" kom upp flera gånger.
det var min första tur till Dublin och den var verkligen över förväntningarna. trots att vädret trotsade mina behov oerhört så gjorde det ingenting för det fanns kultur, guinness, penneys och en äkta carravaggio att njuta av. jag tror aldrig jag har spenderat så mycket pengar på så kort tid. med tanke på att min väska vägde strax under tio kg när jag åkte och 21kg när jag åkte hem så kankse ni kan tänka er vilken mängd kläder och skor jag köpte.
jag märkte fock en del både possitiva och negativa saker hos irländarna, så jag börjar med det negativa eftersom den listan är kortast. jag antar att ni någongång under era liv har känt er osynliga? som att folk inte ser dig och därför går rakt in i dig? i Dublins shopping center är detta ett faktum, jag vet inte hur många gånger jag fick en arm i ryggen eller en tillknuffad axel. och här har vi skillnaden mellan irländare och engelskmän. När jag var i london för ett år sedan sa i allafall folket "sorry" när dom så fort som snuddade vid min arm, men detta skedde ytterstsällan i dublin och när det väl var så att någon uttryckte dom två små orden "excuse me" så ville jag bara kasta mig kring halsen på dom och säga "tack för att du ser mig".
men den negativa listan stryks direkt när vi senare spenderade en underbar middag på en typisk irländs pub. det var live musik och riverdance och bara det att en av trubadurerna kom fram till vårat bord mellan spelningarna och små pratade lite fick min hjärta att smälta. detta skulle nämligen aldirg ske i sverige. jag antar att ni sett den där reklamen med snabbkaffe och den irländska puben? det händer i verkligheten! det tog inte många minuter innan hela salongen(inklusive mig) stambade med fötterna,slog i bordet och sjöng med till full hals. jag har nog aldrig haft så trevligt under en middag förut. När vi lämnade puben hade jag till och med lite kramp i kunderna efter allt skratt.
så trots alla tillknuffade axlar och överkörda scarfar måste jag nog medge att jag skulle vilka stjäla med mig den irländska gemenskapen till det otroligt stela sverige jag nu återkommit till.