Flowers In The Dirt

att ha vissa kvällar då man inte kan sova har vi alla, och det är inte så svårt att acceptera dem heller. men när man hamnar i en period av sömnlöshet börjar man sakta men säkert märka hur denna sömnlöshet bryter ut i olika sorters frustrationer. det börjar sakta med man inte har någon ork att göra nått vettigt om dagarna, och fylls strax därefter med koncentrationssvårigheter och humörsvängningar. det är nu min början på min fjärde vecka med enorma sömnproblem och jag börjar bli sjukt irreterad på att jag inte kan göra något åt det. jag försöker med avslappnande te, promenader, tidigare mornar, läsning, ja you name it. men inget fungerar. jag vet att det snabbaste och enklaste lösninger finns i  mitt högra kökssåp. två små piller och jag sover som en stock. men jag vet att det inte lönar sig för när jag väl vaknar är jag alldeles för drogad för att orka ta mig upp ur sängen och ta mig till skolan. så tabletterna förblir innanför skåpet.
klockan är nu 02:13, min födelsedag är över och jag börjar skolan om ca 8 timmar. har jag tur får jag 3 timmars sömn inatt. men om jag känner mig själv rätt blir det nog inte mer än 2.

grattis till mig själv på 20 års dagen

Nu har jag bara Ica kvar att svimma på sen har jag nog svimmat på dom underligaste ställena jag kan tänka mig. det vore ju lite roligt om den sjätte gången  kunde bli någon slags domino effekt som att falla in i en hylla som välter nästa och nästa och nästa...(man får försöka se det komiska i det hela)

tack emma för att du fick mig att andas igen, för att du följde med mig i ambulansen och för att du var med mig hela natten på sjukhuset, och förlåt att jag skrämmde dig.

det är förvånande hur fruktansvärt löjlig man känner sig när man gått en hel vecka och varit jätte nervös för ett muntlig föredrag man ska hålla, och sen när man väl gjort det och kan sätta sig ner på stolen och andas ut så tänker man "varför var jag så nervös för det här?" . Jag tror seriöst att vi förstorar upp allt till 110 % när det kommer till att prestera något. man tror att det ska bli mindre press om man väljer att prata om något som man brinner för och känner sig säker på, men good no! så är det inte. man får enorm prestationsångest och tycker att ingenting man säger makes sense. men seriöst, det enda som låter vettigt är det vi har kunskap om. så varför finns det överhuvudtaget nått som heter prestations ångest?
 När läraren ropade fram mig till tavlan kunde jag inte annat än känna hur hjärtat växte så att den nästan blockerade halsgropen. jag ställer mig framför folket och säger ett halvt svagt "hej" och känner hur jag dublieras till två människor då den ena står med en kniv mot min rygg och säger "nu jävlar kommer du till sak annars punkterar jag lungan på dig". att ha det hotet i huvet kan låta skrämmande, men jävlar vad hård jag blev. jag öppnade munnen och alla ord forsade ut enligt min mindmap (notera då att jag aldrig använt mindmap tidigare för att jag aldrig trott på det) och efter ett tag kunde jag känna hur min andra hälft sakta backade bort från min rygg och cirkulationen kom ut i händerna igen.
när jag var klar kunde jag inget annat än känna mig fruktansvärt stolt över mig själv att jag, den som alltid svammlar eller glider ifrån ämnet, faktiskt hade hålt mig till det jag skulle säga och faktiskt fått lyssnarnas uppmärksamhet.
och nu sitter jag här, fortfarande i chock över att jag gjorde en sån big deal av något så litet.

SÅ! ikväll ska jag fira! jag har hämtat ut mitt nya 52 mm objectiv och ikväll kommer linn, hon vet inte om det än men jag ska plåta sönder hennes fina ansikte tills batterierna tar slut! . låt oss slänga på en flaska vin på det och jag kommer befinna mig i himmelriket!

har du, min mycket välvillige läsare, någonsin upplevt något som helt uppfyllde ditt bröst, din själ och dina tankar och trängde ut allt annat därifrån? det jäste och kokade i dig. blodet rusade upphettat till sjudande glöd genom ådrorna och färgade dina kinder. din blick var så besynnerlig, som om den ville fånga gestalter i tomma intet, inte synliga för något annat öga, och ditt tal upplöses i dystra suckar.
Då frågade dina vänner "hur är det med, dyre brodder?" och nu vill du ge uttyck åt den inre bilden med alla glödande färger och skuggor och ljus och ansträngde dig att finna ord för att börja. men du kände att du redan i första ordet måste samanfatta allt underbart, härligt, förskräckligt, lustigt, hemskt som hänt, så att det skulle träffa alla som en elektrisk stöt. men varje ord, allt som talet förmår, tycktes dig färglöst och kyligt och dött. du söker och söker och stammar och tvekar och vännernas nyktra frågot slår som isiga vindstötar i din inre glöd, tills den hotar att slockna.
om du iställer, som en djärv målare, först hade skissat konturerna av din inre bild med ett par vågade streck, så skulle du utan större möda ha kunnat lägga på färgerna alltmer glödande och glödande. det levande myllret av alla gestalter skulle ha ryckt med sig vännerna, och de skulle, liksom du, ha sett sig själva mitt i den bild som sprungit fram ur din fantasi.

//E.TA.Hoffman , Sandmannen

                                      

klockan är 05:02 och jag är trött men kan inte sova. det kliar i fingrarna och huvet snurrar med någonting som jag måste få ut. tyvärr har jag itne riktigt orken att ta fram färger för att sätta igång och spy ut konstverk, jag är alldeles för mentalt trött och tom för att hålla tråden. det ligger några slarviga skisser framför mig och jag blir alltid lika besviken när det enda jag ser är platt och tråkigt. vart är livet!? kanske är jag för tom i huvet för att kunna få liv i målningar. eller är jag bara väldigt okreativ nu för tiden.
jag saknar att sitta uppe långa nätter med te och bara måla. jag saknar att se en värld bland alla papper och penslar. jag saknar helt enkelt att känna mig levande..

jag har kommit fram till att om jag inte hade haft så mycket tid för mig själv som jag har idag så skulle jag inte ha så mycket tid att tänka på allt som tar emot. sen om det är något positivt eller negativt det kan jag faktiskt inte svara på, jag vet bara att mitt ego mår bra av att vara stressad och helt uppe i varv. Det blir som en liten kram från det förflutna när jag varit trött en längre tid.

jag vet att jag har haft väldigt hårda krav på mig själv men jag har aldrig tyckt att det varit något negativt. det drev mig frammot. jag ville inte vara svag som barn, och därför var jag lite tuffare, jag ville ha en passion för något jag var bra på, jag upptäckte att jag var kreativ, jag ville gå upp i vikt, jag gick upp i vikt, jag ville gå ner i vikt, jag gick ner i vikt, jag ville plugga konst, jag pluggade konst, jag ville tjäna pengar, jag skaffade ett jobb. allt rullade på i lagom takt. jag kände att jag levde, jag var stolt över min prestation. jag insåg att för att man ska komma någonstans måste jag ha hårda krav för att inte tappa greppet.

Men hur gör man då när man inte längre får sätta dom kraven? det är en sak att välja det själv. att inse att jag inte längre mår bra av dessa kraven. men när det är så att någon annan tar det beslutet åt dig? någon okänd person klampar in och talar om hur du ska leva ditt liv. jag har en bunt med papper som har mitt namn, en sjukhus historia och en diagnos som inte alls stämmer med hur jag ser mig själv. Och det tär på min självkänsla. jag känner mig inte lika levande, viktig eller begåvad. det är som att läsa en novell. men att inse att huvudpersonen är jag själv gör mig arg och lessen. 
jag vill inte låta bitter och deppig för det är jag inte, jag är bara lite, eller nej jag är faktiskt jävligt förbannad att jag inte kan tänka tanken "om jag kämpar riktigt hårt så går det vägen", jag ska byta ut den tanken till "jag får accepera att jag inte längre kan göra allt jag velat göra".
 hur ska man kunna acceptera nått som man kämpat emot under hela sitt liv?

i andras ögon kanske det inte låter så allvarligt, det ä lätt för omgivningen att bara säga "men det kunde vart värre, du kommer må bra så fort du accepterar det". Ja det må vara sant att det kunde vart värre, men jag har aldrig bett om förändring, jag ville inte sakta ner, jag vill inte behöva gräva ner hälften av mina framtidsplaner. jag BAD INTE om en ny livsstil.
Så snälla var rar och förklara för mig hur jag ska kunna acceptera något som jag absolut inte vill ha?

jag tänker inleda som dem flästamänniskorna gör när dem kommer hem från en resa, Borta bra men hemma bäst! och ja så är det faktiskt så varför ska jag slösa energi på att försöka komma på en ny fras med samma mening.
Jag har fortfarande inte riktigt kopplat att jag är hemma eller överhuvudtaget varit borta. jag skyller på tidsskillnaden mellan sverige och irland. men hur som helst så var det ritkigt skönt att få komma iväg och träffa fia, vic och daniel. man inser då hur mycket man faktiskt saknar alla våra spontana kvällar, nog för att vi inte gjorde något vettigt men geez jag skrattade så mycket. det blir inte mycket skrattande när man är utan er!
jag skulle kunna tråka ut mig själv genom att sitta häroch försöka återberätta resan, men det tänker jag inte göra. det var härligt. thats it.
känns lite tråkigt nu att jag åkte hem tidigare, men jag hade sånna mardrömmar om skolan så jag kände att jag var tvungen att åka tillbaka i tid.
allt är som det brukar här hemma. förutom att mamma tog ut mitt lass med soppar som jag förvarat i hallen allt för länge, så det var en trevlig överaskning. jag såg fram emot posten, men jag var tvungen att hämta ut cd skivorna så detlåg inget paket på golvet, bara en massa sjukhus brev, ungefär som "välkommen hem caroline, nu är det verklighet igen". alltid lika kvävande.

nu måste jag nog ta och sätta på en ny kopp te, det gammla hann vist svalna under denna stund.

tre hela dagar har gått och jag ä fortfarande kvar i Dublin. jag önskar dock att jag hade mer till att bara sätta mig ner på ett fik med en bra bok och njuta av n rykande kopp kaffe. men studierna skriker på mig konstant så jag tillbringar nästan hela dagarna åt att plugga in allt möjligt.
Igår var det Onsdag, och onsdagar hemma i sverige i vanligtvis min lediga dag, så igår gjorde jag ett undantag och la undan böckerna helt och håller för att ta mig in till stan och kolla på konst. jag var tvungen att ta mig till The National Gallery of Ireland igen för att se "taking of Christ" av Carravagio. jag kan seriöst aldrig få nog av den. allt är så älgjort och detaljerat att jag bara vill krama om den.
det roligaste med konst är att man kan se att dagens konstnärer får inspiration ifrån gårdagens konstnärer. jag såg massor alá Rembrandt och Rubens. den största glada överraskningen var när jag fick se en kubustisk målning av Juan Gris från 1920 talet. det var riktigt fränt att se den live. tänk er Picasso så har nu Gris i ett nötskal. dom var goda vänner med varandra och var väldigt insatta i kubismen, så deras verk har sina likheter.

nästa kulturtripp blir på lördag, då vi ska ta oss ut till Dundrum och besöka Pennys. carolines nya favorit butik. dom har kläder för 3 euro och skor skor skooor för 5 euro! så ni kan tänka er hur glad caroline är över att kunna köpa massor med skor och endå ligga på priset för ett par sor hemma i sverige.