Flowers In The Dirt

god morgon sverige. jag befinner mig just nu i en soffa någonstans i Dublin. folket i lägenheten sover fortfarande men jag var för ivrig för att ligga kvar i sängen.
det är ganska svårt att förest'lla sig en studrande och en arbetslös i den här sjuukt snygga lägenheten. för seriöst, det är lite ala stockholm stuk på den. ny, fräsh och en massa konstig nyskapad konst.

så hur ska jag "fånga dagen" idag då? jag börjar nog lite lugnt med en lätt frukost och sen ta mig ut till stan för lite shopping. jag är dock en aningens seg idag. jag vann två hela timmar igår genom ingen som helst ansträngning. först så hade jag glömt att man skulle ställa om til vinter tid. så + 1 timme där, sen när jag landade i dublin var det bara att ställa tillbaka klockan. så ytterligare + 1 timme. man tycker kanske att jag skulle kunnat tagit dessa två timmar och gjort någonting vettigt, tex uppfunnit ett botemedel till cancer. men nej. jag satt nog bara av tiden utan att inse dess mening.

ah just ja! jag ska ta mig till victorias universitet för en rund tur. najs najs.
nu böjar folket vakna här, så jag ska ta och stänga ner datan och vara en sån där alldeles underbar och social gäst.

so long!

så var det fredag igen. skrämmande egentligenhur fort tiden går, och hur medveten man faktiskt blir att man inte riktigt hinner med. ärligt talat så minns jag knappt vad jag har gjort den här veckan. den rusade bara iväg.
idag slog det mig dock att halva min svenska kurs har gått och att jag inte ligger efter med någonting. inte ens en enda liten skrivuppgift. kändes rätt skönt faktiskt. och nu är det lov...lov? vart tog september vägen? inte på tal om augusti? nej jag måste nog säga att jag inte alls gillar att tiden går såhär fort. hur ska jag hinna njuta när jag inte ens hinner påminna mig om att jag faktiskt ska njuta av tiden. nej jag är inte stressad, jag är bara lite frånvarande på ett närvarande sätt. vilsen? trust me, i dont blame you. jag skulle kunna säga att jag är så närvarande i skolan att jag inte kan bli annat än frånvarande utanför skolans salar. jag gör det jag ska men inte det jag borde. jag bygger ett framtida liv, men jag lever inte i det. ungefär så känns det. inte på nått negativt deppigt sätt. bara lite sorgligt att känna att jag inte kan räcka till, inte ens till mig själv. men det ändrar sig säkert. detta lov kanske jag hinner ta igen lite av det jag lagt på hyllan. på söndag lyfter planet till dublin vilket betyder fia,daniel och vic + några falskor vin och konst. jag borde egentligen börja tänka på att fixa fram allt. typ pass, incheckningspappret och lite annat, men som sagt. det sker på söndag. inte idag, inte imorgon.
när jag kommer hem igen ska jag försöka tillbringa lite tid med att bara vara. tänk vad härligt det skulle vara att bara lägga sig i en glänta i skogen, och bara vara. men för det krävs tid, och för tid krävs planering. och planering tar tid. så ja.. du ser vart detta leder.
tiden går påtok för fort.. lägg i friläge snälla.

att gå ifrån hyper aktiv till rent av sjukligt trött kan vara en riktigt jobbig omställning. dom senaste dagarna har jag knappt orkat tvätta mig eller något liknande som jag alltid gör oavsett humör.
ifos så vet jag att efter varje gång som jag känner mig lite extra pigg så kommer det en downperiod. jag har bara väldigt svårt att acceptera det.

just i stundens hette skulle jag verkligen behöva sätta mig ner med svenska b's alla tusen uppgifter jag ska hinna göra. men ärligt talat så orkar jag inte ens hämta mobilen som pep till för fem minuter sen. så hur ska jag orka ta tag i arbetet?
efter att jag skrivit klart här ska jag sätta på ytterligare en kopp kaffe, och försöka sparka igång dagen. för tro det eller ej. jag vill göra sätta igång med alla arbeten, det är faktiskt väldigt intresanta uppgifter jag fått i min famn.
hmm... kanske om jag arbetar riktigt flitigt så kan jag belöna mig med en ny jacka, eller ett par skor... eller ska jag slå på stort och köpa den där RENOIR konst boken jag suktat efter dom senate månaderna?

känner du någon gång att du bara står och trampar på ett och samma ställe? att du är trött på tillvaron men kan inte komma på vad det är som behöver ändras? jag gissar att svaret är ja.
hur många i världen är det egentligen som trivs med sin vardag? med sin relation eller sitt jobb? 2 av 10? hur många av oss anpassar oss inte i en situation bara för att vi inte orkar ta tag i det. 6 av 10? påtok för många i allafall.
När jag var barn så brukade jag hade så mycket ambition och vilja till både det ena och det andra, jag skulle resa, jag skulle utbilda mig till nogit maffigt. när jag fyllt 18 skulle jag sluta skolan och resa jorden runt och träffa massa intresanta människor. jag skulle aldrig bli en i den grå massan.
jag vet inte riktigt när jag började glida ifrån mina egna drömmar, men jag antar att det är någonstans mellan 18-20. man börjar klassas som vuxen, och med vuxen kommer allt ansvar. och med ansvar kommer trygghet.
men är trygghet verkligen så trygg? är det inte något vi intalar oss själva för att få oss att inte båga ta risker? tänk om alla skulle ha kvar den där "ungdomsglöden" som fanns i alla 15 åringar. man var inte rädd. kanske kan det bero på att man inte var medveten om hur verkligheten ser ut, men hur som helst så fanns viljesyrkan där. är det våra föräldrar som gör oss tama genom sina utegångsförbud eller är det faktiskt så att med ålder kommer vishet? ärligt talat så vill jag nog inte veta svaret på dessa frågor, det skulle säkert bara göra mig besviken.
men vad är då trygghet? är det något som skyddar oss från det onda, eller något som vi lär oss hantera?
om vi nu väljer att falla tillbaka i våran trygghet hemma i hemstaden med jobbet och våra vänner. missar vi då ett liv fullt av erfarenhet och lycka, eller räddar vi oss själva från ett liv av kaos?
jag vet inte vilket jag föredrar länge. för ärligt talat så vet jag inte vad som är menat att vara min trygghet. i en lugn vardag kan jag finna ro, men i en vardag full av kaos och stress kan jag med glädje känna att jag lever.

ibland undrar jag om man har tagit förhastade slutsatser när det kommer till vissa människor. ett första intryck kan göra så mycket. men det första intrycker speglar inte alltid den personen i fråga.

jag har alltid skapat en egen uppfattning av människor jag möter och intalat mig själv att den bilden jag får är den som är rätt. i alla lägen. och ja,jag måste nog säga att när det väl kommer till kritan så rubbar jag inte på många av mina åsikter när det kommer till människor runt omkring mig, såhär om dagen då jag stötte ihop med en bekant och vi fastnade i en från början väldigt kall konversation.
(notera nu att det här är en människa jag har väldigt svårt för. människan har en tendens att alltid säga fel saker som gör att man tappat intresset totalt.)
men här stod vi två personer och helt plötsligt märkte jag att jag faktiskt var intreserad av vad den här personen hade att säga. då slog det mig:

"personen kanske inte är så tokig endå, min teori kanske har sina brister, att mitt första intryck inte alltid stämmer".
med den funderingen i bakhuvet började jag faktiskt se personen som något helt annat än tidigare och jag kunde faktiskt höra mig själv skratta och föra konversationen vidare. 
men vips så kom det. det där lilla extra. ett uttlåtande som får hela min bubbla av misstolkning att rasa. för där kom det där lilla extra och påminde mig om just varför jag hade så svårt för personen.

så ja,  nu står jag åter fast vid att mitt första intryck är det rätta intrycket!

ibland känns det bara tomt.. inte deppigt tomt, bara ...tomt..?
det är svårt att räcka till när det inte finns något att ge.
det känns konstigt. som att kylskåpet skulle vara proppfullt med godsaker men inte vara hungrig. eller som att ha hur mycket pengar som helst, men inget att köpa.
jag vet inte vad det är. eller vad det beror på.
kanske är det att jag börjat fokusera mer på nuet och inte på imorgon. det kanske är såhär det ska kännas.
alla gånger folk har uttryckt frasen "jag förstår inte hur du kan vara så lugn med det" och jag inte kan ge ett bra svar för att jag inte har något svar.
det kanske är så här det ska kännas? att inte vara lika lugn.
well, jag antar att det var tvunget att gå in nån gång.