Flowers In The Dirt

                                                                  

jag saknar er! att veta att ni alla befinner er i sverige men att jag inte är med er gör mig lite lessen i hjärtat... ni anar inte hur mycket jag skulle ge för att få skratta mer er alla..
hoppas ni får en underbar helg tillsammans...
im with you in spirit så att säga.

ibland har jag en känsla av att tiden går påtok för fort. jag märker att jag inte hinner med att komma ihåg små sakerna jag annars alltid fokuserar på. jag blir chockad när jag hör dagens datum och ställer mig genast frågan "vart tog februari-mars vägen?"
jag vet inte om det är för att tiden går fortfare ju äldre man blir, eller om det är så att vi är så fokuserade på vad som ska ske att vi glömmer bort att stanna upp och ta ett djupt andetag. det är ju trots allt för dagen vi lever. jag kanske inte vaknar upp nästa dag, så varför lägga ner så mycket tid på framtiden när den inte excisterar?

om livet hade gått som jag velat hade jag just nu vandrat på gatorona i berlin och njutit av konst och arkitektur. men den senaste tiden har världen gjort revolution emot mig, jag brukar vara en sån person som glider på ett banan skal och lyckas alltid få massa saker gjort. men nu stöter jag på hinder vart jag än går. jag har lyckats hamna i någon slags gråzoon i samhället som gör det omöjligt för mig att få det att gå runt. frågan är hur länge man orkar kämpa för sin rätt. jag bad inte om att hamna i den här gråzoonen, och jag tänker inte längre kämpa för att försvara min situation, när ni endå inte lyssnar på mig ser jag ingen anledning att trycka ner mig själv för att senare bli stenad!

ungefär som om jag vore en flaska loka som någon skruvat av korken på och låtit kolsyran försvinna.

när man inte har lyssnat på en låt på väldigt länge, och sen av en ren slump råkar höra den i förbi farten blir jag alltid lika chockad. jag knallade runt i lägenheten som ingenting, jag lät datorn välja ut musik själv för att jag skulle få lite variation. och då, rätt var det var så spelades den. den låten som jag nästan hade glömt bort.
medans låten spelades så stannade hela min värld. allt kom farandes till mig som regn mot marken.
jag minns hur svårt det var, hur hopplöst allting kändes, och smärtan...smärtan av att inte orka resa sig, smärtan av att ha en huvudvärk som inte går att beskriva hur ont det gjorde..
men samtidigt som jag stod där i köket, förstelnad av att få så mycket känslor på så kort tid, kunde jag inte annat än känna mig hemma, jag kände mig lugn. det finns inte många låtar som har den effekten på mig. men den här låter kan få mig att gråta, skratta, klättra på väggar och falla till marken på en och samma gång... 

 

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

jag vet inte om det är så att jag gått och förberett mig på det värsta, eller om det är så att jag kommer få en kraftig reaktion om några dagar när man först inser vad det var som hände. Men jag är endå förvånad över att jag fortfarande, efter ex antal timmar inte kunnat få fram en ordenlig reaktion. inga tårar, ingen ilska, inga tankar över huvudtaget. kanske beror det på att jag sov en timme inatt och därför är så trött att jag inte kan ta det till mig.
jag känner mer för min mor, hon tar det så mycket hårdare, och det känns som att hon lägger ner på tok för mycket tid och energi på mig när hon egentligen borde se till att tänka på sig själv i första hand. på något vis känns det som att det hade varit bättre för henne om beslutet hade blivit positivt, då hade jag kunnat bjuda henne på den där resan och verkligen visa hur mycket jag uppskattat allt hennes slit. nu vet jag att hon säkert inte tänker så, hon vet att jag uppskattar det, men det känns som att vi båda skulle behövt den där "get away" resan. bara få komma ifrån allt och andas ut. men men, livet blir aldrig som man tänkt sig. nu är det bara att försöka hålla huvet uppe...och förhoppningsvis mår mamma bättre imorn, om inte annat ska jag ta och tillverka ett försenat påskägg och gå in i huset med ett leende och säga bättre sent än aldrig, men det är ingen vanligt ägg. det är nämligen en enorm bomb som jag kommer trycka av så fort jag lämnat försäkringskassans område, för om dom får spränga min värld då får jag spränga deras...

det är otroligt hur fort vi kan gå ifrån en känslomässig fas till en annan på bara några dagar.
första dagen orkar vi knappt öppna ögonen, yet along get out of bed, vi har en ständig känsla av att hela världen slutat excistera, inga grannar som väsnas, ingen post som dymper ner på hall mattan. det slutar med att vi bestämmer oss för att helt enkelt inte leva den dagen och därför sväljer några tabletter som får oss att somna in och inte vakna förns dagen därpå.

andra dagen börjar liknande, men vi märker ganska fort hur världen kommer krypande inpå, vi börjar ana ljud ifrån lägenheten bredvid, vi märker att vi tagit oss ur sängen utan att minnas när, vi märker att det står en rykande kopp kaffe i köket som vi inte minns att vi gjorde.
det sista vi lägger märke till är att rätt var det är så hör vi oss själva skratta.

vi vet inte hur vi gick från den ena fasen till den andra, det kankse inte ens är meningen att vi ska veta hur det går till, det kanske är så simpelt att life just gets in the way.