När vädret ignorerar mina behov.
det är fredag och jag är uppe med tuppen. eller okej kanske inte tuppen "tuppen" men seriöst jag är uppe tidigt. klockan är nu 09:29 och jag har redan hunnit duscha och ätit frukost. det kallar jag en bra start.
jag satt här och filosoferade i soffan när jag kollade ut mot fönstret och fick en aningens chock.
det snöar! DET SNÖAR MYCKET OCH KRAFTIGT! jag menar, vad ska jag nu göra? jag hade tänkt ut den här dan in i minsta detalj med reservplaner och allt. och nu är jag helt lost!
alternativen löd.
- Ta en lång promenad med min kära kamera och fota några platser jag redan valt ut.
- Gå ner på stan och fönstershoppa väldigt länge och sedan slå sig ner på ett fik med ELLE.
- kombinera dem två ovanstående och sen ta disken och städa.
som det ser ut nu så kan jag bara använda mig av alternativ 3, vilket inte alls är särskillt lockande. tanken var ju att jag skulle göra någonting vettigt under dagen och samtidigt göra det jag verkligen mår bra av. och därför satte jag disken och städningen sist för då känner jag att jag är skylldig migsjälv att diska och städa just för att jag varit så snäll mot mig hela dan.
*kollade precis ut genom fönstret igen och nu snöar det ännu kraftigare.
Vad hände med min Fredag?
den mänskliga hårddisken
jag pratade med en gammal vän igår och hon hade läst en artikel om en kvinna som hade en hjärninflamation när hon var 7 år gammal och har sen dess haft oförklarliga huvudvärker och yrsel problem. och nu vid 40 års åldern visade sig att hon hade en ärrbildning på sin hjärna efter hjärninflamationen som orsakade alla dessa symptom.
en del av mig hoppas verkligen att jag kommer ha en ärrbildning, för då får jag i allafall en förklaring till allt som händer med kroppen, men endå vill man ju självklart att det ska vara nada och att det blir bättre.
det är riktigt frustrerande att vara ovetande när det handlar om sin egen hjärna.
tidiga mornar är underskattade
Men idag hade jag en tid på sjukhuset klockan 10, och eftersom vädret trotsar mina behov kunde jag inte cykla för det är för halt. så jag fick ta på mig mycket kläder och gå ifrån lägenheten klockan 9.
i början var jag mäst sur och tvär för att behöva gå den långa vägen, men efter en tids lunkande började jag få upp temperaturen i min långa bruna vinterjacka och jag uppskattade det kalla vädret mer än vad jag gjort på många år.
en vän sa till mig kvällen innan att jag bör ta en genväg för att komma till sjukhuset snabbare, så jag följde hennes råd och jag måste säga att det är den bästa turen jag gjort.
jag fick se en helt ny del av den lilla staden Nyköping som jag aldrig tänkt på innan.
det var som att komma till en helt ny värld när jag stod på bron över forsen och såg istapparna som hängde i snaror ovanför.
det är tragiskt att man inte tar sig upp på mornarna och går ut på just sånna här turer. man får kvalitetstid med sig själv och man ser allting helt annorlunda. himmlen är blåare, marken är vitare. träden är grönare, världen är helt enkelt mycket ljusare än vanligt. man slutar ta saker för givet och ser saker och ting för vad dem verkligen är, en helt unik plats full av lust och passion som bara väntar på att bli upptäckt.
passion ovanpå passion
jag lider med min framtide man som kommer vara så illa tvungen att bo med mig dygnet runt. just för tillfället bor jag tillsammans med en god vän och jag avundas henne för att ha sån förståelse för min kreativitet. hon står ut med mig i gott och ont. bollar ideer med mig och försöker förstå även om hon kanske inte riktigt förstår vad jag menar i alla tillfället.
inatt slog det mig hur lyckligt lottat jag är som har henne. hon är nämligen en sån person som behöver minst 8 timmarns sömn annars är hennes dag helt förstörd, och jag behöver inte mer än två timmars sömn för att orka med morgondagen.
trots det kunde hon prata med mig när jag inte kunde sova för jag hade så mycket ideer i huvet angående min kläd kollektion. tillslut fick hon mig ur sängen och till köksbordet så jag kunde skissa ner några av mina ideer, klockar var då 03:15.
efter en stund var jag så förvirrad angående en viss sömm att jag verkligen behövde hennes råd. utan någon som helst irritation reste hon sig upp ur sängen för att hjälpa mig med mina ideer. hon delade en cigg och många tankar med mig och tillslut kom vi fram till en bra lösning tillsammans.
hur kommer jag någonsin kunna hitta en livskamrat bättre än den jag redan har?
hon har allt jag söker.
snö
*^~*^~*
Jag har precis varit ute och gått en stund i snö vädret och när jag kom in på dem gatorna som var vindstilla kunde jag verkligen njuta av det vita täcket som sträcker sig så långt ögat räcker.
Jag vet inte om ni tänkt på det men om vägen är täckt av snö kan du nästan inte höra motorljudet längre. Det kan bara antydas lite svagt.
det fantastiska med snö är att det är magiskt, det gömmer allt det fula och gör allting vackert.
en bitter start på en alldeles för kall dag
i skrivande stund befinner jag mig återigen i Oxelösund hos min mormor och morfar och väntar ivrigt på en kopp varmt kaffe. min dag är väl vad man kan säga okej men med en smula för mycket salt.
Jag hade en underbar fredag kväll med Linnsen. Vi shoppade loss på hälsabutiken för att känna att man får dem vitaminer man behöver sen slutar den endå alltid med att vi beställer hem pizza och gottar oss framför tv:n.
jag fastnade framför linns skivsamling och hittade en DIsco Fever skiva med rosa omslag. då kanske ni kan föreställa er resten av kvällen? det vart vin vin och åter vin med sjukt mycket bra musik. vi förbrände nog i allafall en del av pizzan på alla dem movesen.
det var helt enkelt en toppen kväll.
men återigen till min hitills inte så underbara lördag. jag har fortfarande inte hittat nyckeln hem till min mor så självklart var ingen av familjen hemma när jag tänkte hälsa på, och mobilen hade dem såklart antingen stängt av eller lagt i hallen så jag klart och tydligt kunde höra den när jag stod på den kalla trappat för att ivirigt försöka nå nån i familjen. tillslut lyckades jag i alafall nå min kära mormor som kunde ta hand om mig så nu sitter jag här framför hennes dator och väntar på kaffet som jag bestämt ska gå och skynda på.
Nostalgi
samtidigt som det kröp varma känslor i ådrorna på mig kände jag mig lite nedstämd. att se alla barn gå samma varv runt skolan som jag själv gjorde fick mig att inse hur oskyldig och ovetande man var på den tiden. man hade bara blivit varnad för fula gubbar och farliga bilister men aldrig riktigt insett hur nära inpå dem faktiskt fanns. man levde som inom ett skal men på ett underbart mysigt sätt. det största problemet var om jag skulle kunna smita ifrån rastvakterna för att leka i den lilla skogen på andra sidan vägen.
när jag stod på parkeringen och kollade upp mot just den skogen kunde jag se mig själv springa uppför den lilla kullen i mina svarta adidas byxor och blå blommiga t-shirt tätt efter flickan med det blonda håret.
efter lite daltande utanför entre dörren tog jag mig mod och frågade en lärare om jag möjligt vis kunde få gå in i skolan och titta hur det såg ut eftersom att jag faktiskt var en gammal elev. läraren nickade glatt och sa att hon kände igen mig, hur troligt det nu är kan man ju fråga sig eftersom jag inte hade henne och hon låtsades känna igen min gode vän också som inte ens växte upp i samma stad men vi fick i allafall gå in och utforska. även där såg det precis lika dant ut. omklädningsrummet matsalen syslöjds salen. det var bara ett ställe som fick mig att rygga tillbaka av obehag och det var den trånga källartrappan i mitten av byggnaden. jag vet inte vad det är med den, men något fick mig att vilja hålla mig så långt borta från den som möjligt. kanske förträngda minnen eller bara själva tanken av att gå ner i en källare. det var många minnen som väktes till liv under min korta vistelse på platsen. spökrundorna, kapplöpningen, knäckebröds fajten, träslöjdsläraren som bara försvann utan att säga adjö, nackspärren jag fick när jag skulle gå ifrån matsalen genom att försöka förklara hur ett monster gick i gårdagens avsnitt av Scooby Doo.
ibland önskar jag att man kunde se på livet som man gjorde då. smärtfritt och spännande.
från ett barns ögon
när man kommer upp i åldern och står i just dom skorna man längtat efter sen barnsben är det inte så underbart som man tänkte sig. personligen har jag en väldigt stark förmåga av att försköna min syn på livet, jag minns fortfarande hur jag såg mig själv som 19 åring när jag var barn. jag ser bara det positiva och tänker inte på att livets små hinder inte är en dans på rosor.
efter att ha haft en hjärninflamation kanske man tror att man börjar se livet med realistiskt, men nej folket. jag måste säga att även om jag haft den sjukdomen och var tvungen att fatta besluten att ta ett extra år på gymnasiet tänker jag fortfarande på min framtid med en positiv syn i grund och botten, även om jag måste erkänna att jag vet att det inte är så enkelt som jag tror. Nu börjar mitt extra år på gymnasiet nå sitt slut och jag står mellan valet Komvux eller Dublin med vännerna? OM och nu menar jag OM jag ska tänka realistiskt vilket absolut inte är min starka sida är det ju självklart att jag bör stanna kvar i sverige och plugga upp ytterligare några ämnen jag gick miste om under min sjuktidsperiod för att senare kunna dra iväg dit mina vingar vill ta mig och inte behöva känna panik över utbildning. Men så är det ju den lilla detaljen att vad kommer caroline att må bra av? nu när jag sitter och tänker så känner jag ett skarpt pirr i magen av lust och nyfikenhet när jag tänker på Dublin alternativet, och det känns som att det vore det rätta valet för att jag ska få uppleva det jag drömt om sen flera år tillbaka. men innan jag hinner drömma mig bort längst Dublins gator kommer den där lilla förnuftiga tjejen och slår mig i huvet och säger "nej caroline, studera färdigt först" och jag måste ju erkänna att hon har ju rätt.
det är just det här jag menar, hur kan ett val vara så fruktansvärt svårt när man igentligen vet svaret innerst inne?
i den närmaste framtiden
Medans den ena personen går runt och gnager sig över varför den andra personen fortfarande inte hört av sig efter fyra dagar kan den andra gå runt och känna att det inte är någon panik över att ringa personen eftersom dem faktiskt sa "inom den närmaste framtiden".
frågan är bara om den personen har haft tålamodet att hålla ut tills framtiden knackar på dörren och ber om nåd?
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!