feel the rythm!
det var som katten!
men anyways det ligger en alldeles underbart fantastiskt vacker katt på min soffa vid namn Galadriel och den är min. jag har katt.? helt crazy, en impuls men jag trivs väldigt mycket med dens sällskap.
vad är det dom säger, blomma,fisk,katt.bebis? jaa då har jag bara det sista kvar då.
det må va litet
God morgon Nyköping,Sweden,The World,Universe!
det regnar ute..jag dricker upp min kopp kaffe och beger (a.k.a jag tar bussen) mig ner mot staden för en fika med en god vän.
illustrera mera
illustration är en drog, när jag väl satt igång kan jag inte sluta. jag vill bara skapa mer mer mer! men det gör mig ingenting jag har äntligen fått ut det jag haft inombords på tok för länge. nu är jag äntligen renad för en tid framöver.
två personligheter,två städer - ett liv
nu är jag återigen hemma i nyköping och det känns riktigt skönt, jag verkligen längtade hem så när jag satte nyckeln i låset kände jag hur det värmde i magen. tills det att jag såg posten på golvet. jag får alltid en kall kår när det ligger ett kuvert med landstinget stämpeln på golvet. panik slaget i slow motion öppnar jag kuveret och läser. det visade sig att jag är kallad till flera neurologiska undersökningar och EEG:n efter att dom hittat en skada.
känns det inte underbart att komma hem till det beskedet? men jag ska inte jaga upp mig. från och med idag ska jag lägga ett lock över allt som har med utredning och sjukhus att göra och inte låta det ta över min vardag längre.
livet är trots allt alldeles för kort för att lägga ner tid på att oroa sig på sådant jag endå inte kommer undan.
atarax utbytt mot diskhandskar
så efter en hel dags städande och till och med tvättning av kläder, lakarn etc etc så har jag nu slagit mig ner framför internet och njuter av en varm kopp kaffe med edith piaf i bakrunden, och snart kommer två goda vänner förbi för att spendera denna lördagkväll med mig.
imorn bär det av till stockholm så det blir tomt här några dagar.
bryt det rutiga mönstret
det känns lite så för mig. jag inbillar mig själv att jag är lika sysselsatta som alla andra men när jag tänker efter så är jag inte alls sysselsatt på samma sätt. och jag vet inte riktigt om jag vill det heller. flera av mina vänner berättar för mig hur dom jobbar och sliter och sen är alldeles för trötta för att orka göra något roligt efter jobbet. eller att dom sliter ihop pengar och sen är alldeles för snåla för att göra något för pengarna. men varför? du gör ju trots allt allt slit för pengar för att sedan kunna spendera dom på sånt du vill spendera pengar på. det kan vara allt ifrån ett par nya skor till en resa.
Jag kanske är slö, eller rent av bortskämd som inte tänker "realistiskt" när det kommer till "måsten", men vad är måsten igentligen? vem är det som säger att vi "måste göra si eller så? det är ju trots allt mitt liv. det är ingen som styr över det. det är ingen som kan säga till mig "du ska leva ditt liv såhär" , så vad är det igentligen för fel på oss människor som väljer att leva livet efter det mönstret vi är upplärda med. det kanske är så att jag sitter fast. att jag har fastnat i min egen värld där allt bara flyter på. men igentligen, vad är det för fel med det? jag vet att det inte kommer vara såhär bekvämt för mig i alla framtid, men varför inte passa på att njuta av det medans det existerar? jag gör ju trots allt saker jag älskar, jag har tid för mig själv, för min konst, för mina vänner. Och ärligttalat vill jag inte bli som alla andra, som kommer hem efterjobbet och somnar på soffan av ren utmattning. vad är det för mening att leva ett liv när man inte lever det fullt ut? livet är alldeles för kort för att anpassa sig efter samhället och följa strömmen. bryt er loss och lyssna på vad "jaget" vill göra innan det är för sent.
The Game
när jag var ute på min kvällspromenad så slog det mig. lyckligare än så här kan jag inte vara för tillfället. jag har allt jag behöver för att älska livet. och det gör jag verkligen, även om jag har haft mina motgångar så måste jag nog säga att jag aldrig klagat över sjävla livet, jag har alltid värderat livet väldigt högt. självklart har jag klagat i stundens hetta när det är något som går emot mig, men nu i efterhand så ser jag nog livets alla motgångar som tester för att se om man är redo att ta sig vidare till livets nästa nivå. för det är som med depretion. under depretionen ser man nästan bara konstant mörker, man fokuserar på det negativa och glömmer bort allt som sker utöver. man är så upptagen med att vara nedstämt att man missar alla livets händelser.
Nu så här ett halv år efter så inser jag att det är som alla säger "det går över, det blir bättre". jag vet att det låter som en klyscha men det är faktiskt sant. för Ja det gick över och Ja det blev bättre.
jag har nu bestigit en av livets andra nivåer och jag kan knappt vänta tills jag får ta mig till nästa.
livets egna lilla practical joke
strax därefter fick jag bekräftat att jag var så levande man kan vara när jag träffade en gammal bekant på stan.
ibland blir jag rätt fascinerad av mitt tanke sätt. jag var trots allt helt säker på att jag var död.
Dublin vs Sverige
det är konstigt hur man saknar vissa saker när man är utomlands som man i vanliga fall inte ens lägger märke till. självklart saknar man svensk mat, svensk valuta och svenska badrum! men när jag klev av planet hemma i sverige efter fem dagar i dublin insåg jag vad jag saknat mäst. svensk doft! soften av svensk natur är helt oslagbar.
när vi tog en bensträckare påvägen hem från västerås flygplats tog jag flera djupa andetag och bara slukade sverige i mina lungor och tanker "jag älskar det" kom upp flera gånger.
det var min första tur till Dublin och den var verkligen över förväntningarna. trots att vädret trotsade mina behov oerhört så gjorde det ingenting för det fanns kultur, guinness, penneys och en äkta carravaggio att njuta av. jag tror aldrig jag har spenderat så mycket pengar på så kort tid. med tanke på att min väska vägde strax under tio kg när jag åkte och 21kg när jag åkte hem så kankse ni kan tänka er vilken mängd kläder och skor jag köpte.
jag märkte fock en del både possitiva och negativa saker hos irländarna, så jag börjar med det negativa eftersom den listan är kortast. jag antar att ni någongång under era liv har känt er osynliga? som att folk inte ser dig och därför går rakt in i dig? i Dublins shopping center är detta ett faktum, jag vet inte hur många gånger jag fick en arm i ryggen eller en tillknuffad axel. och här har vi skillnaden mellan irländare och engelskmän. När jag var i london för ett år sedan sa i allafall folket "sorry" när dom så fort som snuddade vid min arm, men detta skedde ytterstsällan i dublin och när det väl var så att någon uttryckte dom två små orden "excuse me" så ville jag bara kasta mig kring halsen på dom och säga "tack för att du ser mig".
men den negativa listan stryks direkt när vi senare spenderade en underbar middag på en typisk irländs pub. det var live musik och riverdance och bara det att en av trubadurerna kom fram till vårat bord mellan spelningarna och små pratade lite fick min hjärta att smälta. detta skulle nämligen aldirg ske i sverige. jag antar att ni sett den där reklamen med snabbkaffe och den irländska puben? det händer i verkligheten! det tog inte många minuter innan hela salongen(inklusive mig) stambade med fötterna,slog i bordet och sjöng med till full hals. jag har nog aldrig haft så trevligt under en middag förut. När vi lämnade puben hade jag till och med lite kramp i kunderna efter allt skratt.
så trots alla tillknuffade axlar och överkörda scarfar måste jag nog medge att jag skulle vilka stjäla med mig den irländska gemenskapen till det otroligt stela sverige jag nu återkommit till.
Hey Kwanongoma!
vid vissa tillfället har det slutat i katastrof men för det mesta så har jag aldrig ångrat något. eller jag ångrar nog aldrig något, det känns lite som att det är slöseri med energi att älta och tänka "jag skulle sagt eller gjort såhär istället". så! igår natt så fick jag ett ryck. jag ville göra en förändring på mig själv. och det skulle hälst ske just då klockan 3 men jag fick helt enkelt vänta. tanken slog mig att jag kanske tänker annorlunda imorgon bitti. vilket jag gjorde för kankse en timme eller två. men vid 4 på eftermiddagen idag så klampade jag in hos en frisör och sa "KLIPP AV DET". så ja.. numera är jag en anings kortare i håret, men jag har en sjuhelvetes volym och I LÖV IT!
säg hej till den nya caroline med en frisyr inspirerad av Ola Salo.
när inspiration sätter käppar i hjulen
klockan är 03:23 och jag kan fortfarande inte koppla av så jag kan sova.
jag måste hem till lägenheten och få avreagera mig. jag har så sjukt mycket inspiration i huvet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. det är sjukt frustrerande och oerhört jobbigt. missförstå mig inte här nu, jag älskar min inspiration men ibland blir det bara för mycket. Nu har det gått så långt att jag knappt kan äta eller sova. så jag måste sätta igång och få ut vad det är som behöver komma ut.
folk säger alltid till mig "oh jag skulle vilja kunna måla" men be carefull what you wish for. det är inte en dans på rosor i alla lägen, eller det är faktiskt aldrig en dans på rosor. det kanske är svårt att förstå hur det är när inspirationen aldrig tar slut. ni kanske tror det är positivt? men om jag säger såhär "föreställ dig att du är sjukt hungrig, och så äter du, men du blir aldirg mätt. det spelar ingen roll hur mycket du äter, du är fortfarande lika hungrig." hänger ni med? precis så är det. det kryper i fingrarna och jag sätter mig och målar/skissar/skulpterar, ja you name it, men jag är fortfarande lika jävla "hungrig" för det. kan ni sova på tom mage?..nej, då förstår ni kanske att det är sjukt frustrerande att vara konstnärlig ibland.
copyright caroline eklöf
ingen big deal to you maybe men för mig för det lite ballt.
jag strosade runt på the arks hemsida och där ville dom ha bilder från live framträdanden. och eftersom jag tog 345 bilder under deras show i oxelösund den 17 juni så tänkte jag -ja varför inte göra lite nytta med dem. så jag testade. jag skickade in några bra bilder. och NU. NU ligger dom på deras hemsida . MINA foton! MINA foton. plus att dem fick bra komentarer så det känns lite bra faktiskt. lite bekräftelse att det kanske är mer än bara ett "klick".
The Ark - oxelösund 17/6
dom får 5 penslar av mig.
underbara scenkläder
underbar närvaro
underbar musik
underbart urval av låtar
och en underbart charmig ola.
foto:/ caroline j-eklöf A.K.A jag
hey diddle i want you back, diddle i want you back
kan bero på att dessa platser alltid varit som en stor varm mor för mig. när livet gick emot en, eller när jag bara ville släppa allt så gick jag hit och bara slukades av all kreativitet som finns under detta tak.
och nu sitter jag här, vid en dator inne i ateljén som är i full beredskap att flytta. det står kartonger överallt med en flytt stämpel på. och det svider till i hjärtat när jag tänker på att i höst finns detta inte kvar. konstig nog så verkar det bara vara jag som känner sån stor sorg av detta. när jag frågade lärarna hur det kändes att packa ihop och lämna det här stället ryckte dem bara på axlarna och sa "det känns helt okej, vi behöver en ny start". Om jag ändå kunde tänka så. men det är klart, dem får en ny start i en ny helt stilren ateljé medans jag lämnar en och får ingen åter. det känns lite som att bli kastat åt vargarna, man vet inte riktigt vad som kommer att ske.
nu tänker ni säkert "carro, det är dags" eller "det kommer fler ateljer" men oj ni skulle bara veta, hur mycket det faktiskt svider när man måste lämna någonting man inte är redo att lämna.
bara ett trappsteg till, snälla?
under fyra år fick jag vara kreativ i en underbar ateljé.
att känna sån frid när man befinner sig på en plats full av möjligheter kommer vara svår att ersätta,
men kvar finns alla härliga minnen, alla skratt och även alla långa nätter av hårt slit.
det gör lite ont att säga adjö till ett av mina bästa hem någonsin, platsen är borta men kvar finns allt jag skapat.
internet död undertecknat carro
nu har mitt internet varit nedstängt i snart 2 veckor, men ärligttalat så gör det faktiskt ingenting. det är rätt skönt utan det faktiskt. man märker hur sjukt beroende man är av dig och hur mycket tid jag låter gå till spillo bara genom att hänga på nätet. jag har ju vänner, varför inte umgås med dem på riktigt istället för att "leka" på nätet.
plus att det har blivit mycket mer "umgänge" när folk kommer hem till mig, förut var det lätt så att någon drogs till datan för att visa eller kika på nått, sen stannade man där resten av kvällen.
MEN nu! Nu saknar jag inte ens internet. jag har det i skolan,hos mor,hos far, ja hos dem flästa faktiskt. så nu är det faktiskt riktigt skönt att komma hem och ta tag i dem saker man annars låter ligga.
tiden,rummet och handlingens enhet
ibland skulle jag vilja gå tillbaka i tiden.
bara för en stund.
för att återigen få leva i det som en gång var.
det är som dem säger.
du vet inte vad du har förns du förlorat det.
materialister mot frihetstänkande
jag träffade en gammalskol kamrat som hastigast idag och efter att ha kallpratat lite så frågade jag -vad gör du nu ör tiden? svaret fick mig att tappa hakan. personen framför mig står och talar om för mig att hon sagt upp sig på jobbet, sagt upp lägenheten och numera är hemlös. det härliga i det hela är att hon trivs bättre än någonsin med sin tillvaro. hon har hittat sig själv och känner att hon verkligen lever och gör någonting hon älskar. enligt den här personen så har hon numera tid att engagera sig i olika saker som hon aldrig tidigare haft tid för pga av att jobbet tar bort 8 timmar av ens vardag.
egentligen förvånade det mig inte särkskilt mycket att hon lever som hon gör idag. hon har alltid varit så fri och självständig fast man alltid placerat henne i facket "konstig". men vem av oss två är det igentligen som är konstig? jag bor i en lägenhet med lån, jag går i skolan för att det är så man ska göra. jag är fast i en materiella världen medans hon har slagit sig fri och lever så som vi är skapade.
det kanske är sant som hon säger. att alla borde prova på att vara hemlösa för att verkligen hitta sig själva och komma fram till vad det igentligen är man är här för att uppnå?