Flowers In The Dirt

                                                                  

jag saknar er! att veta att ni alla befinner er i sverige men att jag inte är med er gör mig lite lessen i hjärtat... ni anar inte hur mycket jag skulle ge för att få skratta mer er alla..
hoppas ni får en underbar helg tillsammans...
im with you in spirit så att säga.

ibland har jag en känsla av att tiden går påtok för fort. jag märker att jag inte hinner med att komma ihåg små sakerna jag annars alltid fokuserar på. jag blir chockad när jag hör dagens datum och ställer mig genast frågan "vart tog februari-mars vägen?"
jag vet inte om det är för att tiden går fortfare ju äldre man blir, eller om det är så att vi är så fokuserade på vad som ska ske att vi glömmer bort att stanna upp och ta ett djupt andetag. det är ju trots allt för dagen vi lever. jag kanske inte vaknar upp nästa dag, så varför lägga ner så mycket tid på framtiden när den inte excisterar?

om livet hade gått som jag velat hade jag just nu vandrat på gatorona i berlin och njutit av konst och arkitektur. men den senaste tiden har världen gjort revolution emot mig, jag brukar vara en sån person som glider på ett banan skal och lyckas alltid få massa saker gjort. men nu stöter jag på hinder vart jag än går. jag har lyckats hamna i någon slags gråzoon i samhället som gör det omöjligt för mig att få det att gå runt. frågan är hur länge man orkar kämpa för sin rätt. jag bad inte om att hamna i den här gråzoonen, och jag tänker inte längre kämpa för att försvara min situation, när ni endå inte lyssnar på mig ser jag ingen anledning att trycka ner mig själv för att senare bli stenad!

ungefär som om jag vore en flaska loka som någon skruvat av korken på och låtit kolsyran försvinna.

när man inte har lyssnat på en låt på väldigt länge, och sen av en ren slump råkar höra den i förbi farten blir jag alltid lika chockad. jag knallade runt i lägenheten som ingenting, jag lät datorn välja ut musik själv för att jag skulle få lite variation. och då, rätt var det var så spelades den. den låten som jag nästan hade glömt bort.
medans låten spelades så stannade hela min värld. allt kom farandes till mig som regn mot marken.
jag minns hur svårt det var, hur hopplöst allting kändes, och smärtan...smärtan av att inte orka resa sig, smärtan av att ha en huvudvärk som inte går att beskriva hur ont det gjorde..
men samtidigt som jag stod där i köket, förstelnad av att få så mycket känslor på så kort tid, kunde jag inte annat än känna mig hemma, jag kände mig lugn. det finns inte många låtar som har den effekten på mig. men den här låter kan få mig att gråta, skratta, klättra på väggar och falla till marken på en och samma gång... 

 

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

jag vet inte om det är så att jag gått och förberett mig på det värsta, eller om det är så att jag kommer få en kraftig reaktion om några dagar när man först inser vad det var som hände. Men jag är endå förvånad över att jag fortfarande, efter ex antal timmar inte kunnat få fram en ordenlig reaktion. inga tårar, ingen ilska, inga tankar över huvudtaget. kanske beror det på att jag sov en timme inatt och därför är så trött att jag inte kan ta det till mig.
jag känner mer för min mor, hon tar det så mycket hårdare, och det känns som att hon lägger ner på tok för mycket tid och energi på mig när hon egentligen borde se till att tänka på sig själv i första hand. på något vis känns det som att det hade varit bättre för henne om beslutet hade blivit positivt, då hade jag kunnat bjuda henne på den där resan och verkligen visa hur mycket jag uppskattat allt hennes slit. nu vet jag att hon säkert inte tänker så, hon vet att jag uppskattar det, men det känns som att vi båda skulle behövt den där "get away" resan. bara få komma ifrån allt och andas ut. men men, livet blir aldrig som man tänkt sig. nu är det bara att försöka hålla huvet uppe...och förhoppningsvis mår mamma bättre imorn, om inte annat ska jag ta och tillverka ett försenat påskägg och gå in i huset med ett leende och säga bättre sent än aldrig, men det är ingen vanligt ägg. det är nämligen en enorm bomb som jag kommer trycka av så fort jag lämnat försäkringskassans område, för om dom får spränga min värld då får jag spränga deras...

det är otroligt hur fort vi kan gå ifrån en känslomässig fas till en annan på bara några dagar.
första dagen orkar vi knappt öppna ögonen, yet along get out of bed, vi har en ständig känsla av att hela världen slutat excistera, inga grannar som väsnas, ingen post som dymper ner på hall mattan. det slutar med att vi bestämmer oss för att helt enkelt inte leva den dagen och därför sväljer några tabletter som får oss att somna in och inte vakna förns dagen därpå.

andra dagen börjar liknande, men vi märker ganska fort hur världen kommer krypande inpå, vi börjar ana ljud ifrån lägenheten bredvid, vi märker att vi tagit oss ur sängen utan att minnas när, vi märker att det står en rykande kopp kaffe i köket som vi inte minns att vi gjorde.
det sista vi lägger märke till är att rätt var det är så hör vi oss själva skratta.

vi vet inte hur vi gick från den ena fasen till den andra, det kankse inte ens är meningen att vi ska veta hur det går till, det kanske är så simpelt att life just gets in the way.

I've got a feeling that keeps me on my toes

I've got a feeling, I think that everybody knows.

I've got a feeling.

en dag som är full av omtyckta människor och solsken ser man ofta som en dag full av lycka och glädje.
en dag då det känns som att allt är möjligt och livet inte kunde bli bättre för stunden.
men vad händer när det slås om?
vad händer då solen går imoln och dom där omtyckta människorna reser sig och säger adjö?
vad händer när leendet på läpparna och ruset i kroppen förvandlas till ett ständigt plågande?
 det varma kaffet som värmt hela kroppen förvandlas till vassa knivar, och ruset som cirkulerade omvandlas till någon frätande syra som sakta förstör allt i ens väg?

vad händer när man inte längre ser eller hör stadens excistens?
vad hände med solen?
vad hände med människorna du just fikade med?
vad händer då allt som finns kvar är värmens vassa knivar och den frätande syran.

vad händer när du inser att varken vännners närvaro eller solens varma strålar inte längre kan tränka det som du en gån försökte dränka så många gåner.

det som händer är att du inser något du önskade att du aldrig behövde inse,
det du insåg var din verklighet.

det här "varannan-dag" vädret börjar stå mig upp hit (carro gestar med handen ovanför huvet). under ja i stortsett hela hösten+vintern så har vädret varit bra ungefär varannan dag, vilket betyder att carro vart dålig ungefär varannan dag med tanke på att molnligt väder offta ger mig migrän.
Nu sitter jag i allafall här i min soffa med massa filtar omkring mig och hör hur det smattrar på utanför fönstret. tur är det att jag inte behövt gå utanför min dörr idag, caroline har en förmåga av att inte vilja gå ut i regn pga kläder och sko val (nej jag är inte störd, bara lite vrång) mindre tur är dock att jag sitter här i min soffa med feber och nått konstigt lock i halsen. jag fick nyligen en liten notice av en god vän när jag sa att jag var sjuk -"ja men det viste du redan igår när du skulle ut och springa" . (caroline skämms)

hur som helst, eftersom att det är dåligt väder idag måste det ju betyda att det är solsken imorgon? och om det är solsken imorgon måste det ju betyda att caroline är frisk just pga "varannan-dag" grejjen.
jag ska nog ta och göra någonting jag ytterst sällan gör, jag ska se på vädret ikväll! inte nyheterna, jag blir bara så enormt deprimerad av all skit, så jag trycker på tvn lagom till vädret. för det är väl så att varje individ får välja vad dom vill veta, och just nu säger jag som simon and garfunkel, "I get the news I need on the weather-report"

jag vet inte hur det ser ut utanför era fönster men hos mig är det i allfall skinande solsken. känns lite underligt med tanke på att det bara är februari, och det är då den svenska vintern brukar vara som värst. gatorna är täckta med ett vitt lager snö och allt blir så där härligt ljudlöst. Men så är  inte fallet detta år, jag hör bilarna lika väl som annars och det enda som är täckt av något vitt är mitt köksgolv, tyvärr är det inte snö utan 1 kg mjöl som jag så fint råkade tappa när jag skulle ta fram en varma koppen. känns lagom kul med tanke på att jag spenderade tre timmar att städa hela köket för två dagar sen. ah well! det kunde ju varit sirap på golvet. och det är nog lite värre.

Men  åter till solsken ( detta är varför jag aldrig skulle kunna bli president, jag pratar allting omkring saker).
just ja! solsken var det. Skillnaden mellan våren 2008 och våren 2007 är att jag i år inte får migrän så fort jag går ut i dagsljus utan brillor! och nej carro var inte vampyr, bara en smula fladdermus (fast jag sov iofs inte upp och ned..??hmm)
jjag bestämde mig hur som helst för att göra en sån där "carpe diem" dag, så jag tog på mig jogging dojjerna och stack ut och sprang en runda, och jag vill påpeka här att jag sprang längre än vanligt utan att stanna! och jag behövde inte heller lägga mig vid kanten och chippa efter luft..aaah progres!! sen att det kom en farbror springande förbi mig i världens fart behöver vi inte gå in på, han må vara äldre men jag röker så jag antar att vi är ett plus minus noll..

jag börjar faktiskt gilla att inte ha så mycket planerat, livet känns mer balanserat och harmoniskt på det viset, så jag tänkte avsluta idag med att  citera John Lennon ;

" LIfe is what happens to you while you're bussy making other plans "

okej jag börjar bli en smula nervös nu. jag har levt utan en ordentlig inkomst sen juni förra året vilket har varit en aningens knapert. men imorgon är dagen jag både längtat till och samtidigt fruktat något så in ibängen, nämligen den dagen då försäkringskassan fattar ett beslut angående min aktivitetsersättning...
allting lutar åt att det faktiskt kommer gå vägen denna gång men jag tänker inte ta ut segern i förskott riktigt än. men tänk...tänk om jag kommer få en inkomst som faktiskt täcker alla mina utgifter. tänk att få fylla ett kylskåp, betala räkningar i tid och framför allt få sluta med denna ständiga plåga av fönstershopping!

om det nu blir så att jag kommer få leva på mer än 700 kr i månaden så är det första jag ska göra att köpa mig ett par skor...NAWAAH! jag vet vad ni tänker...carro du har redan 38 par skor, men detta är inga vanliga skor, nej det är inga converse och nej det är inte dom där super snygga vagabond skorna jag drägglad sönder. detta är nämligen ett par löparskor! jajjamen caroline har börjat springa regelbunden (hatten av för mig som alltid hatat allt som kräver kondition)

det andra jag ska göra för mina pengar är att betala den enorma skuld jag har till min kära mor (tack tack mamma)

det tredje jag ska göra, och som kanske är det jag mäst ser fram emot är att jag ska ringa min käre vän carro(nej inte mig själv) och skrika hög med en kör i bakrunden som sjunger sådär alldeles härligt högt HALLELUJHA samtidigt som jag säger de underbara orden BERLIN HERE I COME!!

oooh...men nu tog jag ju verkligen ut segern i förskott....darn! aja man måste ju vara en smula opitimistisk i mi situation.
och ja...om det nu inte går vägen så säger jag väl, hej till fortsatt tomt kylskåp och sönderdrägglade skor..

vist kan det vara skönt att få några dagar ledigt ifrån skolan, när man gick på högstadiet eller gymnasiet då kunde man knapt vänta tills sportlovet,påsklovet eller jullovet kom. inte på tal om sommarlovet!
Men idag är det annorlunda. jag njuter inte lika mycket av loven längre som jag gjorde förr. mycket kan bero på att jag har så mycket fritid i vanliga fall så att gå till skolan är riktigt roligt.
iallfall så spelar det ingen roll om jag vill ha lov eller inte, loven komer i allafall och nu sitter jag här en måndag eftermiddag och har sportlov. en hel vecka utan skola, det kommer bli riktigt segt.

så vad gjorde jag då denna måndag då jag inte kunde ta mig till lektionen. ja jag började med att sova fram till 13:30 pga att jag inte somnade förns 05:40 imorse, så jag sov bort halva dan, slöade bort ytterligare någon timme i soffan tills jag var så arg på mig själv att jag slängde på mig löpar skorna och sprang 5 km. det kändes som att det var dags att sporta på sportlovet.

jag har förövrigt kommit fram till att jag springer på tok för fort, jag hinner seriöst knappt med vilket är konstigt med tanke på att detär jag som styr, men så är det faktiskt. det slutade med att jag var tvungen att lägga mig på marken efter att ha rushat upp för en backe...så om ni någon gång är ute och springer vid ekensbergs trakten och ser en 20 årig kvinna liggandes vid vägkanten, ring inte polisen det är bara caroline som har sprungit ikapp sig själv igen och kämpar för att lungorna inte ska sprängas...

en liten notice bara, jag kommer springa imorn på ekensberg mellan 10-11 och är det ingen som hört av mig på kvällen så leta efter mig på toppen av berget...ta med cigg!