Flowers In The Dirt

viste ni att allt fler kvinnor skaffar barn innan dem fyllt 23? tydligen så föds det barn i sverige som aldrig förr. jag minns föra några år sedan när jag läste nånstans att barnafödandet sjönk mer och mer för varje år.
jag var seriöst ganska rädd vill jag minnas, tanken på att inga fler barn föddes gjorde mig nervös, men å andra sidan så var jag kanske 13 år, så vi alla vet hur man förstorade upp minsta lilla. ett minskat barnafödande blev i min hjärna som en ny pest epidemi.

men hur som helst. nu är jag inte 13 längre, min ålder har ökat och så har barnafödandet, jag kan klappa mig själv lite på axeln och lugna den där 13 åriga tjejen inom mig och säga "så ja, det var inte så farligt, det vände tillslut".
men istället för att  vara lugn över att barnafödandet faktiskt har ökat i sverige, så har jag numera den där 13 åringen i huvet som ställer frågan "men du då? när ska du skaffa barn?".
om denna 13 åring inte bara hade exicterat i mitt huvud utan faktiskt vandrat på denna jord så hade jag troligen slagit henne gul och blå som en försvarsmekanism för att slippa svara på den fråga. men eftersom hon bara bor i mitt huvud så är det inte riktigt så lätt. vem vill slå sig själv lixom?

men jaa. när ska jag skaffa barn?...det känns som att alla runt omkring mig är gravida, eller bor med sin ungdomskärlek och är "lyckliga".. vart tog ungdomen vägen, vart tog alla egotrippade klasskamrater vägen, vad hände med att föverkliga sig själv i första hand?
det ger mig lite smått panik att inse hur fort tiden faktiskt går..eller smått panik var nog att försköna det hela en smula. jag blir så panik slagen att jag faktiskt ville ta livet av mig för jag insåg att jag snart endå kommer vara för gammal för att vara kapabel till någonting, inte ens att ta livet av mig.

nu är det säkert någon av er som sitter och tänker "men snälla tänker du med, din bästa tid är nu".
vadå "DIN bästa tid är NU" vad vet du om det? påstår du att den är fri från krav? fri från vadå? man ska vara ung och vuxen samtidigt, man ska ha pojkvän, bil, hus och gärna barn innan man fyllt 23 tydligen!
så snälla rara människa svara på min fråga, HUR ska jag kunna njuta av denna tid när jag knappt hinner med att kryssa av ett av dessa krav?

20 årskirs är ungefär som när man började gymnasiet. spännande och förväntansfull, men när man väl står där så är man utlämnad och naken och saknar allt som har med identitet att göra.

tack vare att jag har en så sjukt bred skivsamling så finns det alltid toner för alla mina sinnen.
är jag glad då spelas the ark, en del mccartney och några toner från oh laura, känner jag mig lite små ilsken, då åker oftast lennon in i skivspelaren, även där en del beatles stycken. och för dom tillfällena då jag känner mig sådär hopplöst hjälplös och nedstämd, då tröstar jag mig till simon and garfunkel, och självklart några utvalda låtar av paul. inte för att jag vill sitta och gråta, mer för att det alltid för mig att känna mig lugn och avslappnad.

idag är en sån dag då jag inte riktigt kan stänga av simon and garfunkel. jag måste bara påpeka att jag haft 1 vecka och 4 dagar utan ångest eller nedstämdhet..eller nej vänta.. 1 vecka och 2 dar. så det gör mig lite besviken när jag märker att det alltid kommer tillbaka. men det finns ingen anledning att gräva ner sig för det. för imorn mår jag säkerligen bättre, om inte, ja då får jag helt enkelt vänta tills den dagen då klumpen inte längre trycker i mitt bröst eller ekar i mitt huvud..
tills dess så säger jag bara. sing away mr simon...

My mind's distracted and diffused
My thoughts are many miles away
They lie with you when you're asleep
And kiss you when you start your day.

And as a song I was writing is left undone
I don't know why I spend my time
Writing songs I can't believe
With words that tear and strain to rhyme

jag har nu sovit ca 5 timmar på två nätter, tack vare att jag var tvungen att sluta med sömntabletterna för att dom slog ut allt som hade med känslor att göra under två veckors tid var jag bara allmänt slow och apatisk, vilket för att livet kännns rätt trist. men livet var inte trist utan det var så att jag fick hög dos av för farliga tabletter. så hej då tabletter och hej till no sleep! grattis carro!
konstig nog är jag inte särskilt trött för det, vilket beror på att mina andra mediciner numera inte kan "stängas" av utan istället ger mig alldeles för mycket energi. isnt it just kick you in the crutch fantastic!?
men jag ger det några dagar för snart ligger och och sover tre dagar i sträck och tycker att världen är allmänt grå och trist.
Men hur som helst så har jag i allafall kunnat plugga en hel del, vilket alltid uppskattas i min värld. skrev historia prov idag och jag vill säga att det gick "KANON BRA" men av tidigare erfarenheter så har det alli visat motsatsen när jag känt så... så jag ligger lite lågt med firandet.

jag nämnde tidigare att jag hittar lite gammla skivor i min enorma röra som jag knappt kommer ihåg att jag skaffat, ungefär samma glädje som när jag tar och städar garderoben och hittar kläder som jag faktiskt inte ens viste att jag hade, har till och med hänt att jag hittat dubletter av vissa plagg.
Malin du kan göra dig förberedd på ett nytt lass kläder snart.
anyways!..åter till skivorna, jag hittade Johnny Cash liggandes bakom Paul mcCartney vilket gjorde mig lite sådär små happy, så jag har spenderat denna kväll dansande i mitt kök till Johnny samtidigt som jag hade stekspaden i högsta hugg och lyckades bränna maten ordentligt...well Malin i guess you made a point " i DO only have a kitchen because it came with the house"

jag hittade min "kreativitets skiva" för några dagar sedan, jag blir alltid lika förvånad när jag totalt glömmer bort att det är en av dom få saker som får mig att koppla av ordenligt.
som alltid tidigare så kan jag inte stänga av den när den väl hamnat i cd spelaren, och just nu är det ett stycke ur en av låtarna som konstant ekar i mitt huvud, jag älskar musiken, jag älskar texten, med andra ord så älskar jag hela budskapet. sisådär alldeles lagom mystiskt och harmoniskt som bara den skivan kan få mig att känna,

"Hey there to my future self
If you forget how to smile
I have this to tell you
Remember it once in a while
Ten years ago your past self
Prayed for your happiness
Please don't lose hope"

jag fick höra av en vän idag att jag borde börja skriva en modeblogg. enligt henne hade jag en bred och cool garderob vilket jag tackade och bockade för, och kände mig sådär barnsligt nöjd och generad.
men jag svarade snabbt tillbaka att det inte känns aktuellt, med tanke på att det redan finns alldeles för många privata modebloggar som blir extremt sågade av anonyma avundsjuka personer.
chansen är ju ganska liten att folk faktiskt skulle ha användning av mina små inlägg och mode tips. så jag lämnar den uppgiften åt den där ebba von sy.....!

förövrigt så har jag äntligen fått hem min symaskin igen. efter väldigt lång tid hos min mor så kan jag nu återigen ta tag i mitt syande.
Det skulle ju faktiskt vara rätt kul om jag kunde syklart dom där byxorna jag designade för snart ett år sedan. tyvärr har jag en förmåga av att pusha fram sånt som är lite små jobbigt.

frågan är om jag inte ska starta en modeblogg istället för att sy klart byxorna. bara för att ha något att skylla på när folk frågar om jag sytt klart dom,
"nej tyvärr, modebloggen tar så mycket tid så jag hinner aldrig sätta mig och sy".
jag kanske skulle ta och kombinera dessa två saker? ja det vore nog rätt bra, jag ska sy mig en modeblogg!

vist har jag sett varningssignalerna, det tänker jag inte neka till. Men jag antar att jag har en stark förmåga av att se förbi dom, jag hoppas väl innerst inne att om jag inte ser dom så finns dom inte.
man märker av dom sakta men säkert. det börjar med något litet, sen fylls det på tills jag en dag inser att jag inte längre kan undvika dom.

jag gillar inte att tänka tillbaka, det får alla små saker att bli så mycket tydligare och jag vet hur det kommer sluta, men denna gång trodde jag det skulle vara annorlunda, kanske för att jag gör detta enbart för att bevisa vad som gick fel, och för att se till att inte samma mistag drabbar någon annan. det värsta är att jag trodde inte det skulle ta emot så hårt. varje papper är ett slag i magen, varje utredning blir ett kniv i bröstet.

jag antar att jag inte riktigt accepterat det som står och jag vet att varje gång jag låter mig själv känna efter hur det egentligen känns, och gå tillbaka till den tiden så påverkar det mitt psyke enormt. men jag hoppades att denna gång skulle jag slippa allt som kommer med, för denna gången kommer inte jag få ut nånting av det, det kommer inte förändra min situation, det kan bara hjälpa andra. men trots min goda tanke så insåg jag att jag får lida lika mycket som tidigare, då jag inatt vaknade och insåg att mardömmarna är tillbaka. lika verkliga, lika detaljrika, lika blodiga och smärtfulla som sist.

jag vet att jag nämnt vid något tillfälle att min största rädsla är att vara en liten parantes i den gråa massan.
den där massan som man hamnar i  när man bara accepterar. den där massan som så många fastnar i.
Den där tryggheten, den som får en att bli för lat, för bekväm, för feg för att se längre.
den där gråa massan som jag alltid hållt på mils avstånd, ignorerat och vägrat att påverkas av.

mycket kan ha att göra med att jag har framtids ångest,
mycket kan ha att göra med att jag vet vad jag borde men inte vad jag vill,
mycket kan ha att göra med att jag inte skött mina mediciner,
mycket har att göra med att jag totalt tappat all lust, ork och motivation till att vara kreativ.
men jag tror mycket beror på att jag känner mig som en fisk i ett akvarium, en fågel i bur eller en hund i koppel,
fullt levande, men fast och begränsad emot min vilja,
precis som den där gråa massan jag talade om.

då var en 2007 över och 2008 har precis börjat ta sitt språng. en ny termin med nya ämnen är igång och det känns riktigt bra. förutom att jag har lite små funderingar på att droppa psykologin och byta till filosofi, men vi får se, jag kanske härdar ut.

jag minns när jag gick på gymnasiet och klagade över långa dagar, mycket läxor och nada fritid. men jag måste nog säga att det är lite underskattat att ha fullspäckade scheman. under höstterminen var jag ledig en dag i veckan plus att jag inte alls gick långa dagar, vilket var rätt soft i börjat. man får tid till sånt man aldrig gör annars. tvätt städning, träning, vänner etc.
Men efter ett tag blir det lätt lite tråkigt. man får för mycket tid över så man inte vet vad man ska göra av det. men en dag överlever man. Och nu...nu har jag börjat den nya terminen, jg läser fler ämnen men jag är nu ledig tre hela dagar i veckan. måndag, onsdag, fredag. skönt tycker vissa antar jag? jo det är det, men det finns inte så mycket att fylla ut dagarna med. jag tränar, jag gör läxor jag städar jag tvättar. men trots det lyckas jag endå har alldeles för många timmar över till nothing.

idag är det tisdag, vilket är min första skoldag på veckan och jag är redan hemma sen en timme och är smått uttråkad. solen skiner jag är glad, men jag vet inte vad jag ska göra... kankse ta en promenad? nja. jag tog en alldeles för lång igår, och dagen innan så jag bör nog tat lungt.

men, men, jag antar att jag ska ta vara på den tid jag har då jag inte behöver göra en massa måsten. hur många 20 åringar har möjligheten att vara ledig så mycket som jag utan att lida av pengabrist? inte många, så jag ska nog försöka lyfta mig från golvet nu och ta mig en till kopp kaffe och göra något kreativt.

Välkommen hem Malin och Emmy!
tiden går fort när man har roligt ey?
nu får ni chans att känna på snö och kyla som alla andra svennar!

Idag föll den första riktiga snön utanför mitt fönster. Trots att jag alltid säger att jag hatar vintern, kan jag inte låta bli att känna av den där varma mysiga känslan långt in i magen, den som får en att bli barn igen. Den som får än att se snön som något spännande och inbjudande.

Jag vet inte varför, men varje år, när den första snö flingan faller, ser jag den där lilla flickan som brukade sitta bakom kullen och göra små snö skulpturer medans dom andra barnen åkte pulka. Det må ha sett konstigt ut då. men idag vet jag att det var början på en livstil...

...nu har det slutat snöa...adjö 2007.

det finns vissa saker i ens vardag man alltid vill ändra på, men aldrig riktigt lyckas. den senaste veckan har jag totalt brutit mot allt läkarna sagt åt mig att göra. jag har druckit mer vin än jag borde, jag har sovit till 4-5 på eftermiddagen, vilket självklart leder till att jag inte äter tre mål om dan. plus att jag inte kunnat ta mina medeciner pga av att jag sovit förbi timmarna då jag ska ta dom.
är jag stolt? nej, jag är snarare arg. och jag får lov att vara det, för jag har själv inte valt att sova bort hela dan. Jag ställde klockan jag gick till och med upp vissa dagar. men på nått vis lyckades jag alltid somna om, antingen soffan, sängen, ja jag har till och med somnat i duschen.
Detta är en liten grej i min vardag som jag inte riktigt trivs med, och som jag mer än gärna skulle vilja ändra på. men jag antar att det är som med viktminskning. det spelar ingen roll hur mycket man än vill, det måste komma av sig själv för att det verkligen ska fungera.

jag har druckit kaffe me sofie,
handlat klart nästan alla julklappar,
spenderat tid med mami,
fått VG+ på den argumenterande texten,
fått MVG på svensk språkhistoria provet,
det kan inte bli en bättre start på jullovet!

att det inte känns som december det vet nog alla som befinner sig i sverige just nu, men att man stannar upp utanför lärarrummet på skolan och börjarfundera på om folket har blivit tokiga när jag ser ett fler tal komma in med nattlinne och ljus är en annan sak. det tog mig ett bra tag innan jag insåg att det var ett helt vanligt lucia tåg, ett sånt som jag sett varje år men endå kunde jag inte riktigt koppla förns nån minut senare att, "aha!" det är lucia idag!
att jag senare fick reda på att det stod folk i entren som jag passerade och delade ut glögg och pepparkakor i stjärngosse strutar, det hade jag helt missat. jag skyller på att jag är så målmedveten att det enda som fanns i mitt huvud var att ta sig till lektionen. allt annat var för mig ett blankt papper. undrar vem som är tokig egentligen, jag eller lärarna i nattlinnen?

jag kan meddela folket i peru, att jag inte alls avundas er idag. här är det sådär härligt kallt att mina äggstockar förfryser och jag klagar över att vädret inte följer mina modekrav. vad är en dag på stranden i bara kjol och linne jämnfört med en huttrande figur i legins och grön 60 tals kappa på väg till plugget i minus grader?

nej ni kan gott sitta där och äta era mangos, för nu ska jag sätta mig och plugga in den åldre respektive den yngre runradens alfabet!!

A traffic jam when you're already late
A no-smoking sign on your cigarette break
It's like ten thousand spoons when all you need is a knife
And isn't it ironic...

att ha vissa kvällar då man inte kan sova har vi alla, och det är inte så svårt att acceptera dem heller. men när man hamnar i en period av sömnlöshet börjar man sakta men säkert märka hur denna sömnlöshet bryter ut i olika sorters frustrationer. det börjar sakta med man inte har någon ork att göra nått vettigt om dagarna, och fylls strax därefter med koncentrationssvårigheter och humörsvängningar. det är nu min början på min fjärde vecka med enorma sömnproblem och jag börjar bli sjukt irreterad på att jag inte kan göra något åt det. jag försöker med avslappnande te, promenader, tidigare mornar, läsning, ja you name it. men inget fungerar. jag vet att det snabbaste och enklaste lösninger finns i  mitt högra kökssåp. två små piller och jag sover som en stock. men jag vet att det inte lönar sig för när jag väl vaknar är jag alldeles för drogad för att orka ta mig upp ur sängen och ta mig till skolan. så tabletterna förblir innanför skåpet.
klockan är nu 02:13, min födelsedag är över och jag börjar skolan om ca 8 timmar. har jag tur får jag 3 timmars sömn inatt. men om jag känner mig själv rätt blir det nog inte mer än 2.

grattis till mig själv på 20 års dagen