Flowers In The Dirt

Nu har jag bara Ica kvar att svimma på sen har jag nog svimmat på dom underligaste ställena jag kan tänka mig. det vore ju lite roligt om den sjätte gången  kunde bli någon slags domino effekt som att falla in i en hylla som välter nästa och nästa och nästa...(man får försöka se det komiska i det hela)

tack emma för att du fick mig att andas igen, för att du följde med mig i ambulansen och för att du var med mig hela natten på sjukhuset, och förlåt att jag skrämmde dig.

det är förvånande hur fruktansvärt löjlig man känner sig när man gått en hel vecka och varit jätte nervös för ett muntlig föredrag man ska hålla, och sen när man väl gjort det och kan sätta sig ner på stolen och andas ut så tänker man "varför var jag så nervös för det här?" . Jag tror seriöst att vi förstorar upp allt till 110 % när det kommer till att prestera något. man tror att det ska bli mindre press om man väljer att prata om något som man brinner för och känner sig säker på, men good no! så är det inte. man får enorm prestationsångest och tycker att ingenting man säger makes sense. men seriöst, det enda som låter vettigt är det vi har kunskap om. så varför finns det överhuvudtaget nått som heter prestations ångest?
 När läraren ropade fram mig till tavlan kunde jag inte annat än känna hur hjärtat växte så att den nästan blockerade halsgropen. jag ställer mig framför folket och säger ett halvt svagt "hej" och känner hur jag dublieras till två människor då den ena står med en kniv mot min rygg och säger "nu jävlar kommer du till sak annars punkterar jag lungan på dig". att ha det hotet i huvet kan låta skrämmande, men jävlar vad hård jag blev. jag öppnade munnen och alla ord forsade ut enligt min mindmap (notera då att jag aldrig använt mindmap tidigare för att jag aldrig trott på det) och efter ett tag kunde jag känna hur min andra hälft sakta backade bort från min rygg och cirkulationen kom ut i händerna igen.
när jag var klar kunde jag inget annat än känna mig fruktansvärt stolt över mig själv att jag, den som alltid svammlar eller glider ifrån ämnet, faktiskt hade hålt mig till det jag skulle säga och faktiskt fått lyssnarnas uppmärksamhet.
och nu sitter jag här, fortfarande i chock över att jag gjorde en sån big deal av något så litet.

SÅ! ikväll ska jag fira! jag har hämtat ut mitt nya 52 mm objectiv och ikväll kommer linn, hon vet inte om det än men jag ska plåta sönder hennes fina ansikte tills batterierna tar slut! . låt oss slänga på en flaska vin på det och jag kommer befinna mig i himmelriket!

har du, min mycket välvillige läsare, någonsin upplevt något som helt uppfyllde ditt bröst, din själ och dina tankar och trängde ut allt annat därifrån? det jäste och kokade i dig. blodet rusade upphettat till sjudande glöd genom ådrorna och färgade dina kinder. din blick var så besynnerlig, som om den ville fånga gestalter i tomma intet, inte synliga för något annat öga, och ditt tal upplöses i dystra suckar.
Då frågade dina vänner "hur är det med, dyre brodder?" och nu vill du ge uttyck åt den inre bilden med alla glödande färger och skuggor och ljus och ansträngde dig att finna ord för att börja. men du kände att du redan i första ordet måste samanfatta allt underbart, härligt, förskräckligt, lustigt, hemskt som hänt, så att det skulle träffa alla som en elektrisk stöt. men varje ord, allt som talet förmår, tycktes dig färglöst och kyligt och dött. du söker och söker och stammar och tvekar och vännernas nyktra frågot slår som isiga vindstötar i din inre glöd, tills den hotar att slockna.
om du iställer, som en djärv målare, först hade skissat konturerna av din inre bild med ett par vågade streck, så skulle du utan större möda ha kunnat lägga på färgerna alltmer glödande och glödande. det levande myllret av alla gestalter skulle ha ryckt med sig vännerna, och de skulle, liksom du, ha sett sig själva mitt i den bild som sprungit fram ur din fantasi.

//E.TA.Hoffman , Sandmannen

                                      

klockan är 05:02 och jag är trött men kan inte sova. det kliar i fingrarna och huvet snurrar med någonting som jag måste få ut. tyvärr har jag itne riktigt orken att ta fram färger för att sätta igång och spy ut konstverk, jag är alldeles för mentalt trött och tom för att hålla tråden. det ligger några slarviga skisser framför mig och jag blir alltid lika besviken när det enda jag ser är platt och tråkigt. vart är livet!? kanske är jag för tom i huvet för att kunna få liv i målningar. eller är jag bara väldigt okreativ nu för tiden.
jag saknar att sitta uppe långa nätter med te och bara måla. jag saknar att se en värld bland alla papper och penslar. jag saknar helt enkelt att känna mig levande..

jag har kommit fram till att om jag inte hade haft så mycket tid för mig själv som jag har idag så skulle jag inte ha så mycket tid att tänka på allt som tar emot. sen om det är något positivt eller negativt det kan jag faktiskt inte svara på, jag vet bara att mitt ego mår bra av att vara stressad och helt uppe i varv. Det blir som en liten kram från det förflutna när jag varit trött en längre tid.

jag vet att jag har haft väldigt hårda krav på mig själv men jag har aldrig tyckt att det varit något negativt. det drev mig frammot. jag ville inte vara svag som barn, och därför var jag lite tuffare, jag ville ha en passion för något jag var bra på, jag upptäckte att jag var kreativ, jag ville gå upp i vikt, jag gick upp i vikt, jag ville gå ner i vikt, jag gick ner i vikt, jag ville plugga konst, jag pluggade konst, jag ville tjäna pengar, jag skaffade ett jobb. allt rullade på i lagom takt. jag kände att jag levde, jag var stolt över min prestation. jag insåg att för att man ska komma någonstans måste jag ha hårda krav för att inte tappa greppet.

Men hur gör man då när man inte längre får sätta dom kraven? det är en sak att välja det själv. att inse att jag inte längre mår bra av dessa kraven. men när det är så att någon annan tar det beslutet åt dig? någon okänd person klampar in och talar om hur du ska leva ditt liv. jag har en bunt med papper som har mitt namn, en sjukhus historia och en diagnos som inte alls stämmer med hur jag ser mig själv. Och det tär på min självkänsla. jag känner mig inte lika levande, viktig eller begåvad. det är som att läsa en novell. men att inse att huvudpersonen är jag själv gör mig arg och lessen. 
jag vill inte låta bitter och deppig för det är jag inte, jag är bara lite, eller nej jag är faktiskt jävligt förbannad att jag inte kan tänka tanken "om jag kämpar riktigt hårt så går det vägen", jag ska byta ut den tanken till "jag får accepera att jag inte längre kan göra allt jag velat göra".
 hur ska man kunna acceptera nått som man kämpat emot under hela sitt liv?

i andras ögon kanske det inte låter så allvarligt, det ä lätt för omgivningen att bara säga "men det kunde vart värre, du kommer må bra så fort du accepterar det". Ja det må vara sant att det kunde vart värre, men jag har aldrig bett om förändring, jag ville inte sakta ner, jag vill inte behöva gräva ner hälften av mina framtidsplaner. jag BAD INTE om en ny livsstil.
Så snälla var rar och förklara för mig hur jag ska kunna acceptera något som jag absolut inte vill ha?

jag tänker inleda som dem flästamänniskorna gör när dem kommer hem från en resa, Borta bra men hemma bäst! och ja så är det faktiskt så varför ska jag slösa energi på att försöka komma på en ny fras med samma mening.
Jag har fortfarande inte riktigt kopplat att jag är hemma eller överhuvudtaget varit borta. jag skyller på tidsskillnaden mellan sverige och irland. men hur som helst så var det ritkigt skönt att få komma iväg och träffa fia, vic och daniel. man inser då hur mycket man faktiskt saknar alla våra spontana kvällar, nog för att vi inte gjorde något vettigt men geez jag skrattade så mycket. det blir inte mycket skrattande när man är utan er!
jag skulle kunna tråka ut mig själv genom att sitta häroch försöka återberätta resan, men det tänker jag inte göra. det var härligt. thats it.
känns lite tråkigt nu att jag åkte hem tidigare, men jag hade sånna mardrömmar om skolan så jag kände att jag var tvungen att åka tillbaka i tid.
allt är som det brukar här hemma. förutom att mamma tog ut mitt lass med soppar som jag förvarat i hallen allt för länge, så det var en trevlig överaskning. jag såg fram emot posten, men jag var tvungen att hämta ut cd skivorna så detlåg inget paket på golvet, bara en massa sjukhus brev, ungefär som "välkommen hem caroline, nu är det verklighet igen". alltid lika kvävande.

nu måste jag nog ta och sätta på en ny kopp te, det gammla hann vist svalna under denna stund.

tre hela dagar har gått och jag ä fortfarande kvar i Dublin. jag önskar dock att jag hade mer till att bara sätta mig ner på ett fik med en bra bok och njuta av n rykande kopp kaffe. men studierna skriker på mig konstant så jag tillbringar nästan hela dagarna åt att plugga in allt möjligt.
Igår var det Onsdag, och onsdagar hemma i sverige i vanligtvis min lediga dag, så igår gjorde jag ett undantag och la undan böckerna helt och håller för att ta mig in till stan och kolla på konst. jag var tvungen att ta mig till The National Gallery of Ireland igen för att se "taking of Christ" av Carravagio. jag kan seriöst aldrig få nog av den. allt är så älgjort och detaljerat att jag bara vill krama om den.
det roligaste med konst är att man kan se att dagens konstnärer får inspiration ifrån gårdagens konstnärer. jag såg massor alá Rembrandt och Rubens. den största glada överraskningen var när jag fick se en kubustisk målning av Juan Gris från 1920 talet. det var riktigt fränt att se den live. tänk er Picasso så har nu Gris i ett nötskal. dom var goda vänner med varandra och var väldigt insatta i kubismen, så deras verk har sina likheter.

nästa kulturtripp blir på lördag, då vi ska ta oss ut till Dundrum och besöka Pennys. carolines nya favorit butik. dom har kläder för 3 euro och skor skor skooor för 5 euro! så ni kan tänka er hur glad caroline är över att kunna köpa massor med skor och endå ligga på priset för ett par sor hemma i sverige.

god morgon sverige. jag befinner mig just nu i en soffa någonstans i Dublin. folket i lägenheten sover fortfarande men jag var för ivrig för att ligga kvar i sängen.
det är ganska svårt att förest'lla sig en studrande och en arbetslös i den här sjuukt snygga lägenheten. för seriöst, det är lite ala stockholm stuk på den. ny, fräsh och en massa konstig nyskapad konst.

så hur ska jag "fånga dagen" idag då? jag börjar nog lite lugnt med en lätt frukost och sen ta mig ut till stan för lite shopping. jag är dock en aningens seg idag. jag vann två hela timmar igår genom ingen som helst ansträngning. först så hade jag glömt att man skulle ställa om til vinter tid. så + 1 timme där, sen när jag landade i dublin var det bara att ställa tillbaka klockan. så ytterligare + 1 timme. man tycker kanske att jag skulle kunnat tagit dessa två timmar och gjort någonting vettigt, tex uppfunnit ett botemedel till cancer. men nej. jag satt nog bara av tiden utan att inse dess mening.

ah just ja! jag ska ta mig till victorias universitet för en rund tur. najs najs.
nu böjar folket vakna här, så jag ska ta och stänga ner datan och vara en sån där alldeles underbar och social gäst.

so long!

så var det fredag igen. skrämmande egentligenhur fort tiden går, och hur medveten man faktiskt blir att man inte riktigt hinner med. ärligt talat så minns jag knappt vad jag har gjort den här veckan. den rusade bara iväg.
idag slog det mig dock att halva min svenska kurs har gått och att jag inte ligger efter med någonting. inte ens en enda liten skrivuppgift. kändes rätt skönt faktiskt. och nu är det lov...lov? vart tog september vägen? inte på tal om augusti? nej jag måste nog säga att jag inte alls gillar att tiden går såhär fort. hur ska jag hinna njuta när jag inte ens hinner påminna mig om att jag faktiskt ska njuta av tiden. nej jag är inte stressad, jag är bara lite frånvarande på ett närvarande sätt. vilsen? trust me, i dont blame you. jag skulle kunna säga att jag är så närvarande i skolan att jag inte kan bli annat än frånvarande utanför skolans salar. jag gör det jag ska men inte det jag borde. jag bygger ett framtida liv, men jag lever inte i det. ungefär så känns det. inte på nått negativt deppigt sätt. bara lite sorgligt att känna att jag inte kan räcka till, inte ens till mig själv. men det ändrar sig säkert. detta lov kanske jag hinner ta igen lite av det jag lagt på hyllan. på söndag lyfter planet till dublin vilket betyder fia,daniel och vic + några falskor vin och konst. jag borde egentligen börja tänka på att fixa fram allt. typ pass, incheckningspappret och lite annat, men som sagt. det sker på söndag. inte idag, inte imorgon.
när jag kommer hem igen ska jag försöka tillbringa lite tid med att bara vara. tänk vad härligt det skulle vara att bara lägga sig i en glänta i skogen, och bara vara. men för det krävs tid, och för tid krävs planering. och planering tar tid. så ja.. du ser vart detta leder.
tiden går påtok för fort.. lägg i friläge snälla.

att gå ifrån hyper aktiv till rent av sjukligt trött kan vara en riktigt jobbig omställning. dom senaste dagarna har jag knappt orkat tvätta mig eller något liknande som jag alltid gör oavsett humör.
ifos så vet jag att efter varje gång som jag känner mig lite extra pigg så kommer det en downperiod. jag har bara väldigt svårt att acceptera det.

just i stundens hette skulle jag verkligen behöva sätta mig ner med svenska b's alla tusen uppgifter jag ska hinna göra. men ärligt talat så orkar jag inte ens hämta mobilen som pep till för fem minuter sen. så hur ska jag orka ta tag i arbetet?
efter att jag skrivit klart här ska jag sätta på ytterligare en kopp kaffe, och försöka sparka igång dagen. för tro det eller ej. jag vill göra sätta igång med alla arbeten, det är faktiskt väldigt intresanta uppgifter jag fått i min famn.
hmm... kanske om jag arbetar riktigt flitigt så kan jag belöna mig med en ny jacka, eller ett par skor... eller ska jag slå på stort och köpa den där RENOIR konst boken jag suktat efter dom senate månaderna?

känner du någon gång att du bara står och trampar på ett och samma ställe? att du är trött på tillvaron men kan inte komma på vad det är som behöver ändras? jag gissar att svaret är ja.
hur många i världen är det egentligen som trivs med sin vardag? med sin relation eller sitt jobb? 2 av 10? hur många av oss anpassar oss inte i en situation bara för att vi inte orkar ta tag i det. 6 av 10? påtok för många i allafall.
När jag var barn så brukade jag hade så mycket ambition och vilja till både det ena och det andra, jag skulle resa, jag skulle utbilda mig till nogit maffigt. när jag fyllt 18 skulle jag sluta skolan och resa jorden runt och träffa massa intresanta människor. jag skulle aldrig bli en i den grå massan.
jag vet inte riktigt när jag började glida ifrån mina egna drömmar, men jag antar att det är någonstans mellan 18-20. man börjar klassas som vuxen, och med vuxen kommer allt ansvar. och med ansvar kommer trygghet.
men är trygghet verkligen så trygg? är det inte något vi intalar oss själva för att få oss att inte båga ta risker? tänk om alla skulle ha kvar den där "ungdomsglöden" som fanns i alla 15 åringar. man var inte rädd. kanske kan det bero på att man inte var medveten om hur verkligheten ser ut, men hur som helst så fanns viljesyrkan där. är det våra föräldrar som gör oss tama genom sina utegångsförbud eller är det faktiskt så att med ålder kommer vishet? ärligt talat så vill jag nog inte veta svaret på dessa frågor, det skulle säkert bara göra mig besviken.
men vad är då trygghet? är det något som skyddar oss från det onda, eller något som vi lär oss hantera?
om vi nu väljer att falla tillbaka i våran trygghet hemma i hemstaden med jobbet och våra vänner. missar vi då ett liv fullt av erfarenhet och lycka, eller räddar vi oss själva från ett liv av kaos?
jag vet inte vilket jag föredrar länge. för ärligt talat så vet jag inte vad som är menat att vara min trygghet. i en lugn vardag kan jag finna ro, men i en vardag full av kaos och stress kan jag med glädje känna att jag lever.

ibland undrar jag om man har tagit förhastade slutsatser när det kommer till vissa människor. ett första intryck kan göra så mycket. men det första intrycker speglar inte alltid den personen i fråga.

jag har alltid skapat en egen uppfattning av människor jag möter och intalat mig själv att den bilden jag får är den som är rätt. i alla lägen. och ja,jag måste nog säga att när det väl kommer till kritan så rubbar jag inte på många av mina åsikter när det kommer till människor runt omkring mig, såhär om dagen då jag stötte ihop med en bekant och vi fastnade i en från början väldigt kall konversation.
(notera nu att det här är en människa jag har väldigt svårt för. människan har en tendens att alltid säga fel saker som gör att man tappat intresset totalt.)
men här stod vi två personer och helt plötsligt märkte jag att jag faktiskt var intreserad av vad den här personen hade att säga. då slog det mig:

"personen kanske inte är så tokig endå, min teori kanske har sina brister, att mitt första intryck inte alltid stämmer".
med den funderingen i bakhuvet började jag faktiskt se personen som något helt annat än tidigare och jag kunde faktiskt höra mig själv skratta och föra konversationen vidare. 
men vips så kom det. det där lilla extra. ett uttlåtande som får hela min bubbla av misstolkning att rasa. för där kom det där lilla extra och påminde mig om just varför jag hade så svårt för personen.

så ja,  nu står jag åter fast vid att mitt första intryck är det rätta intrycket!

ibland känns det bara tomt.. inte deppigt tomt, bara ...tomt..?
det är svårt att räcka till när det inte finns något att ge.
det känns konstigt. som att kylskåpet skulle vara proppfullt med godsaker men inte vara hungrig. eller som att ha hur mycket pengar som helst, men inget att köpa.
jag vet inte vad det är. eller vad det beror på.
kanske är det att jag börjat fokusera mer på nuet och inte på imorgon. det kanske är såhär det ska kännas.
alla gånger folk har uttryckt frasen "jag förstår inte hur du kan vara så lugn med det" och jag inte kan ge ett bra svar för att jag inte har något svar.
det kanske är så här det ska kännas? att inte vara lika lugn.
well, jag antar att det var tvunget att gå in nån gång.

folk säger offta till mig " varför oroar du dig? du är bara 20 år, den här tiden är den bästa i ditt liv". jag vet inte om dem tror att deras ord ska vara en tröst eller en uppenbarelse,eller bara ren terror. vadå den bästa tiden i ditt liv? NU? nej. det är i den här ålder man är som mest vilsen, man går ut skolan, man flyttar hemifrån och faller in i kategorin "vuxen". men för vad? vi längtade så när vi var små för att få klassas som vuxna, att få ha egna lägenheter, köpa egen mat. ta hand om sig själva helt enkelt. jo vist mycket av det är riktit givande men det är en sån liten del. istället för att njuta så slängs vi in i frustration, förvirring och beslutsångest. vi vet inte hur det går till, vi vet inte vart vi ska ta vägen om nått går fel och framförallt. vi vet inte vad vi vill göra. vad vill jag göra? jag vet inte. hur ska jag veta det?
just nu har jag bara lust att slå näven i bordet och säga :
" är det så här det är att vara vuxen, då vill jag inte vara med!"