Flowers In The Dirt

ja det är vad dem kallar stockholm. det kanske ligger nått i det, men jag skulle nog mer anse att Dublin är mer i likhet med betongstaden än Stockholm. balongstaden passar nog bättre som smeknamn här, med tanke på att det faktiskt flyger extremt mycket luftbalonger över mälaren.

det talas en hel del om "innercity pressure", för er med  mindre engelskt odrföråd så översätter jag lite snyggt till, "stockholms stressen". jag pratade med min mor om tunnelbane systemet, hur mycket jag älskar den typen av transport och hur just de typen av "stockholms stress" gör mig avslappnad och glad. Hon själv ansåg att det var det värsta med stockholm, men sen tillade att det säkert är en vane sak. och ja det är det säkert. jag minns det inte själv, men jag är ganska säker på att jag nog kände mig ganska liten och malplacerad första gången jag åkte tunnelbana.

alla är nog ganska stressade i stockholm, kanske inte medvetet men man ser det överallt, det är fast food, coffe to go och spring i rulltrappan för att hinna med  tuben (som förovrigt går var tredje minut, så varför stressa?)
Men om man tar sig lite extra tid och helt enkelt inte låter sig stressas av tunnelbane systemet så kan man lägga märke till små saker som folk bara springer förbi.
igårkväll tog jag mig till söder för att ta en öl med en vän, när jag var på väg till perrongen hörde jag mitt tåg komma in, jag kände direkt impulsen av att rusa för att hinna med, men tog tillslut mitt förnuft till fånga och väntade på nästa.
när jag sitter på bänken och väntar lägger jag tillslut märke till något vid min fot..något jag inte såg fast jag passerade den för bara några sekunder sen. där mitt på betonggolvet låg en stor blomma med en sån varmgul färg att jag hörde mig själv skratta lite tyst.
det kanske var kontrasten av betong och blomma som värmde mig, eller så var det just det att jag fikc det bekräftat, att det faktiskt finns grönska även i de gråaste städer, det gäller bara att inte låta sig överslukas av detta eviga "innerscity pressure".

har du slutat drömma mardrömmar Malin?
jag vet inte om jag ska kalla det för en typ av semester, eller om fantasin bara tog slut? eller kanske blev det bara för mycket blod för min hjärna att klara av? ja jag vet inte, men det har säkert gått 4 månader av relativt lugn sömn. inga damer i hissen, inga nerblodade skepnader i hallen, inga plågsamma köttsår som får mig att vakna av kallsvett.
4 månader av istort sett inga drömmar alls.

jag vet inte om det är så men teorin var lite rolig. Malin sa till mig att hon tror att hon numera tagit över mina små nattliga äventyr, hon själv  kallar dom inte för äventyr snarare för plågsamma nätter, men jag finner en viss charm i det hela, och därför saknar jag det lite. men att malin under flera tillfällen faktiskt haft groteska drömmar med kusliga detaljer kan jag inte riktigt glädjas åt. kanske är det så att hon tog över dom för en period. Men drömmer du fortfarande mardrömmar Malin? om det är så, så spricker teroin här.

Att sova hela nätter vet jag inte hur det är längre. jag har inte sovit en hel natt på säkert 1 år. men jag hade nästan glömt hur det kändes att spärra upp ögonen mitt i natten och fortfarande känna dotfen av den plats jag befunnit mig i i drömmen. jag hade även glömt hur långa de där sekunderna kunde kännas innan man blev fullt medveten.
det enda jag inte hade glömt, var smärtan. det är en smärta som är så ren och stark att den faktiskt hänger kvar även i vaket tillstånd, ibland i flera minuter. tänkt dig själv att du blir skjuten i drömmen, och vaknar upp och har enormt ont vid nyckelbenet och du svär att du kan känna smak av blod i munnen? det låter kanske otroligt, eller bara överdrivet, men det händer. självklart blöder jag inte i munnen, och jag har inget köttsår vid min axel, men ibland tar det tid innan känslan försvinner.

det har gått tre nätter nu, och det blir bara tydligare för varje natt. scenografin blir mer detaljerad, personerna börjar få en identitet och storyn är inte längre lika difus.
det enda som har förändrats sen sist, är min roll i det hela. jag är inte delaktig på samma sätt. jag observerar. och hur mycket jag än vill förhindra eller ingripa så går det inte, för det är ingen som ser mig, ingen som hör mig, men ändå talar  dom till mig.
kanske är jag bara lite ringrostig och behöver sparka igång hjärnkontoret igen för att jag ska förstå mer, men om det leder till att jag kommer ha en hel höst och en hel vinter av oroliga nätter så vet jag inte om jag orkar sparka igång det hela igen.

det sägs att "bad habbits die slow", och det är nog så sant som det är sagt.
det sägs även att ett av de bästa sätten att bryta dåliga vanor är att omvandla sitt beteende kring denna vana ( någon opiumknarkande optimists ord säkert)

jag tror iofs att det ligger någonting även i den teorin, men trots det så spelar jag ändå med andra kort, jag kallar korten för flykt!
om jag nu vill ändra på ett dåligt beteende, eller bryta en vana så såg jag min gyllene chans när jag skulle flytta till sthlm. Ny stad, Nytt liv. låter rätt klokt eller hur?
tyvärr måste jag nog erkänna att jag är min absolut värsta fiende när det kommer till att bryta mönster. förvirrad? okej låt mig förklara,

alla har vi dåliga vanor, det kan man inte ungå. det kan handla om att vi tränar för lite, äter för mycket osv. och det är oftast just den typen av dåliga vanor som är absolut svårast att bryta. kankse just för att det enbart påverkar individen själv.

mina dåliga vanor är inte alls svåra att peka ut. jag behöver inte ens peka, det står skrivet med röd tush i pannan på mig.
 RÖKNING, SÖMN, MAT OCH *.
jag borde sluta röka, men finner ingen ork att ta tag o det. alla rökare vet hur mycket bekvämare det är att bara tända på skiten.
sömnen har jag fajtats med i snart 3 år, men även där fattas orken för att få ordning på den, detta troligtvis pga sömnbrist. ironiskt eller hur?
maten är bara totalt ointressant för mig och ni alla som känner mig vet hur bra jag anpassar mig till sånt som faller ur mitt intresse, precis, jag anpassar mig inte alls.

* var spännande till en början, att kunna släppa och bara gå på det ena och utesluta det andra var så lätt. men strax därefter försvinner allt förnuft och man är vilsen.
en blev två och två blev tre.
om detta nu hade varit en annan persons dåliga vana, hade det klassats som lite status, det är accepterar. men nu är det mig det handlar om. och jag tillhör facket som är mindre accepterat kring detta område. samhällets fel säger många, men jag tror bara att det har med fördomar att göra. anyways..

Tanken var att jag nu, när jag börjat mitt "nya liv", skulle ta tag i detta dåliga beteende och omvandla det till det bättre.
 jag skulle fly mina synder och soppa rent golvet. Det jag inte riktigt hade tänkt på var att jag faktiskt kom mina dåliga vanor ännu närmare.
så jag antar att det är så, att bad habbits die slow, men jag hade en plan där i början. och jag skulle säga att tanken var god. Och det är väl tanken som räknas ändå?

okej jag vet att jag måste sluta att strö diamanter över sthlm men jag kan inte hjälpa det. kanske är det för att jag inte har så mycket annat att göra om dagarna förutom att gå runt och upptäcka nya platser, eller så är det så enkelt att sthlm faktiskt är en fantastisk stad.
det är första dagen på länge som solen skiner vilket gör allas dagar tio gånger härligare. jag vill notera här att nu när solen äntligen tittat fram efter allt tjatande från moi, så märker jag att jag faktiskt suckar och går in i skuggan pga värmen!? carro skärp dig...

hur som haver, jag gick upp tidigt (!) imorse för att äntligen ta mig till universitetet och registrera mig.
Ni som känner mig väl vet hur extremt duktig jag är på att bli klar i tid (HOST). tanken var att jag skulle stå inne på kulturvetarlinjens expedition exakt kl 9, carro stod där 9:30 ( rätt bra endå). seg som jag är så får jag skylla mig själv att förmiddagsföreläsningarna nu var fullsatta, men så har jag något som heter charm har jag märkt, och tydligen killen bakom bänken också. jag log lite fint och bad honom titta i sina papper en gång till för att se om det fans en plats kvar. nån minut senare var jag inskriven på förmiddagspassen. (vem behöver hora när man kan tala?)

jag har sagt det för och jag säger det igen, jag älskar sthlm. jag älskar vad sthlm gjort med mig. jag vet inte när jag hade en varm klump i magen sist, ett konstant leende och en drivkraft som aldrig tycks ta slut.
Hur kan man inte älska något som får än att känna såhär?

det märks mer än man tror att man är en småstadsbo längst in i själen. vi alla har säkert upplevt den känslan när vi rest till större städer för en dag, men man registrar det nog inte riktigt på samma sätt som när man faktiskt bor i en storstad.
jag fick besök av maria igår, socialt umgänge är något jag saknar väldigt mycket här i stockholm så ni kära vänner som känner för att besöka mig är så välkommna.
maria och jag tåg t-banan till medborgarplatsen för att käka, klockan var ganska mycket och vi insåg rätt snart att alla billiga matställen hade slutat servera, så vi endade up på burger king. när vi tryckt i oss maten begav vi oss ut på stan igen för att se midnatsloppet, stockholmare har en konstig förmåga av att vara hurtiga som tusan även natte tid. rädslan för att bli nersprungen var rätt stark efter en halv timme då det aldrig slutade springa folk på alla gator vi ville passera.
och där dom inte sprang, ja där stod åskådare och blockerade trottaerer. så man ska man göra när man inte är van vid denna enorma folkmassa?
vi beslöt oss för att ta t-banan tillbaka till vasastan för att dricka lite vin. och ja, den där känslan vi båda hade på medborgarplatsen, den känsla av att vara så malplacerad och liten försvann så fort vi kom upp på rörstrandsgatan. där var det lungt, tyst och alldeles lagom mycket folk. vi kände oss helt enkelt hemma. och det är då man inser att det kommer ta tid innan någon av oss, kommer känna oss som riktiga storstadsbor.
men trots detta, så kan jag inget annat än le när jag påminner mig själv om att jag äntligen bor i stockholm, och äntligen tagit ett nytt kliv ut i livet.

om du fick välja ett yrke, vilket som helst, vad skulle det vara?
jag pratade med en god vän igår om allt mellan himmel och jord men det var ett samtal som jag inte riktigt kan släppa.
möjligheter. för det är just vad det är. möjligheter. yrken,umgänge,boende,identitet. you name it.
vi alla strävar efter någonting här i livet, och vi alla har möjligheten att faktiskt uppnå det, men hur många av oss går hela vägen? hur många av oss endar up med det liv vi en gång strävade efter? det kan handla om ett visst jobb, en bil, en man/kvinna eller som man kan kalla det i ett enda samansatt ord -Lycka.

jag satt bredvid en person i soffan som upplevt så mycket, sett så många platser, mött så många människor och numera bosatt sig i sthlm och säger sig vara nöjd. men när jag ställde frågan "vad skulle du helst vilja jobba som?" så vart det tyst en bra stund. tills personen tillslut nämner ett yrke som inte är i närheten av det han nu hade.
 följdfrågan blev, "är du lycklig?" den frågan fick inget svar. kanske för att han inte ville svara, eller kanske för att han helt enkelt inte vet vad  han själv anser är att vara lycklig.

om jag ska vända dessa frågor till mig själv, " vilket yrke?" , "är jag lycklig?".

(ni kan inte se det men det tog mig 2 minuter innan jag fortsatte skriva här)

jag har inte en aning om vad som är mitt drömm-yrke, men jag har vissa mål i livet som jag hoppas uppnå, såsom att undervisa några år, och sen nångång i mitt liv, äga ett Galleri.
då kan man fråga sig, går jag rätt utbildning? svar ja.

och nu den tunga frågan, är jag lycklig? vad är lycka? en känsla? att mål? status? siffror? VAD ÄR LYCKA!?
jag vet inte om jag är lycklig, men inte heller om jag är olycklig. jag skulle säga att jag är tillfredställd men inte nöjd, så jag fortsätter sträva efter den där lyckan, men hur i hela fridens namn ska man någonsin kunna uppnå något som man inte vet vad det är?

såhär i början som stockholmare har man absolut all rätt i världen att lägga märke till småsaker som imponerar på än som andra infödingar troligtvis ser som en självklarthet. saker som att det faktiskt finns ett 7/11 på alla gatuhörn, att waynes coffe nästan är lika poppis som coffe house by george...okej ärligt talat imponerar dessa saker  inte alls på mig, men det är rätt najs att en "coffe to go" verkligen är en coffe to go.
stockholm är underbart, men att göra stockholm ensam tröttar lätt ut en. men idag fick jag fin besök av vic,claudia och ian (ian som jag och vic numera totaly adore) he's a keeper claudia (!)

vi åt vegbuffe i gamla stan, drack kaffe utanför slottet, knallade in en sväng på urban outfiters och avslutade med en kaffe på centralen. kul att se er folket, vi ses nästa sommar om inte innan, nu ska jag ta och göra mig en kopp te och slänga mig i soffan med min kära VOGUE.

(notice till fia)
om vi alla gör en "carrie" nångång i våra liv, så har jag gjort den nu. jag köpte VOGUE och när jag kliver upp från tunnelbanan öser det ner. och jag menar ÖSER! (jag vet vad du tänker men NEJ jag skrek inte) men jag står ett tak och funderar hur jag ska kunna gå 4 kvarter utan att blöta ner...min VOGUE? så jag tar av mig jackar och lindar den runt tidningen och springer hem.. jag var blöt men min VOGUE förblev torr ;)